Kung Bores dilemma, del 2

Morozko av Ivan Bilibin, 1932
Morozko av Ivan Bilibin, 1932

Det här är, mot all förmodan, andra delen av något jag började skriva till julen 2013. Vad det blir av det vet jag inte, men lite roligt är det allt.

Axlarna var tunga och under mösskanten glänste stora, mörka ögon. Det var tydligt att flickan hade gråtit och av rädsla för att frysa dem till is höll sig Kung Bore på avstånd. Han hade liten, eller ingen, erfarenhet av att trösta och de gånger han omfamnade folk brukade det rapporteras på nyheterna som ”döda i lavinolycka” eller ”kylan lamslår”. Inget av det ville han utsätta flickan för, men vad skulle han göra när hon stod där vädjande med vrakspillrorna i handen.
     ”Hoom…” försökte han säga, bara för att bryta tystnaden, men upptäckte hur länge sedan det var han använt sin mullrande stämma när han inte fick fram ett ljud. Läpparna hade frusit ihop och Bore fick koncentrera sig på att försöka värma dem, men det var inte så lätt för någon som i allmänhet ansågs vara den fysiska manifestationen av vintern. Han blåste upp kinderna, förde käken fram och tillbaka och gnuggade med sina vantar mot kinderna, hela tiden med blicken fäst på näsan för att försöka se några som helst resultat.
     Sanningen var väl den att företaget inte var så vidare värmealstrande, men tystnaden bröts av ett skratt som klingade som ett änglaspel. Först förstod Bore inte vad det var, men när hans blick lyftes från nästippen såg han hur den tidigare så ledsna flickan skrattade så hon kiknade. Han kände hur värmen oförklarligt spred sig i kroppen.
     ”Hoom…” försökte han igen och den här gången gick det bättre. Flickan betraktade hans blå skägg och med stora ögon, sedan höll hon fram de brandgula plastbitarna som bara nätt och jämnt hängde ihop. Kung Bore visste mycket om pulkor men inget om plast, men försökte ändå att laga den med sitt isande finger. Flickan flämtade till när bitarna frös ihop, men det som tidigare varit ett färdmedel med vilket man susade fram på snövidderna liknade numer en kärve, varken lämpad för att sitta på eller för att glida på snön. Han insåg att det inte var bra nog.
     Det lilla vinterklädda barnet höll med. Hon lade ner den lagade pulkan och drog den demonstrativt ett varv på snön. Den studsade, for och fastnade till slut i en ojämnhet. Hon räckte över snöret för att Bore skulle pröva, men han avböjde och tog upp sin telefon. Han googlade på ”laga pulka” och fick upp en instruktionsfilm på youtube. Flickan studsade upp och ner för att se vad han tittade på, och till slut förstod han vinken och satte sig på huk.
     Filmen var dock till föga hjälp. Den trasiga pulkan i filmen var i betydligt bättre skick än den som låg vid deras fötter. Dessutom var det uppenbart att personen i filmen hade så väl kunskaper som utrustning som låg bortanför det normala. De tittade besviket på varandra; då kom en gnagande känsla över Bore. Han kände att statusen på pulkan inte var hans största problem. Nej, han misstänkte att han förbisett något allvarligt. Han sökte i horisonten efter en ledtråd. De vita kullarna tycktes sträcka sig oändligt runt hans väldiga ispalats, de försvann inte förrän de löstes upp med vinterhimlen långt i fjärran.
     Plötsligt såg han det. Spåren i snön. De hade börjat mellan två kullar och växte sig allt större till dess att gick ihop med flickans Vikingstövlar. Hur hade hon hamnat här?
     Kung Bore visste av erfarenhet att man fick kämpa ganska hårt för att hamna här av misstag. För en tid sedan hade han varit på konferens och tagit del av IPCCs klimatrapport. Hopplösheten hade vägt tungt över evenemanget och Bore hade tillsammans med några tyska klimatforskare bestämt sig för att dränka sina sorger. De satte sig på en pub och lät dryckerna flöda, för vad fanns det för poäng med något alls i vilket fall? Första halvan av kvällen var hyffsat klar men sedan blev allt suddigare. Han ville gå av sig ruset, han ville gå hem, men hur vilse han än gick lyckades han inte hitta hem. Och när han väl var vilse fanns det heller inte mycket annan hjälp att finna. De grå snöslaskmolnen blev för Bore en symbol för att allt var på väg utför, för de täckte dessutom stjärnorna som annars var pålitliga att navigera efter. Väl tillnyktrad mindes han att både han och planeten överlevt trots att den senaste istiden smält bort. Värre var det nog för människorna, men det är en annan historia.
     Så flickan var här, det rådde det inget tvivel om. Här till skillnad från det ställe hon borde varit på, vart än det var. Kung Bore kliade sig i skägget och släppte in henne i palatset. Hon kröp upp i den stora tronen och med hakan vilande mot bordet väntade hon på att Bore skulle servera varm choklad som hon sedan drack med belåtenhet.
     ”Vi måste få hem dig”, sade Kung Bore och kände genast livsledan rinna ur honom som en yster vårflod.

« Del 1 | Del 3 »

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!