Kriget har inget kvinnligt ansikte

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikte

Svetlana Aleksijevitj, i översättning av Kajsa Öberg Lindsten
447 s. Ersatz, 2013 (1984, 2006)


Den nyblivna nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitj (f. 1948) anses av många, inte minst Svenska Akademien, vara en förnyare av det litterära reportage. Det må kanske vara sant, men om Kriget har inget kvinnligt ansikte är representativ för hennes författarskap är jag osäker på vari det litterära ligger. Inte desto mindre är det en gripande och viktig samling berättelser om andra världskriget i synnerhet och samhället i allmänhet.
     Min skepsis är främst en fråga om form. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en hel rad ihopsamlade ögonvittnesskildringar från kvinnor som på ett eller annat sätt var del i Sovjetunionens deltagande i andra världskriget. I grunden består boken av mer eller mindre transkriberade redogörelser, då och då med författarens kommentarer och tankar kring materialet. Aleksijevitjs arbete är genuint och viktigt, men det är främst en fråga om samlande och presentation. Författarens litterära egenskaper får jag inte mycket känsla för, vilket jag tycker är tråkigt för en nobelprisvinnare.
     Det jag däremot får känsla för, och det allt som oftast som en klump i magen, är dessa kvinnor och deras kamp mot fascism, patriarkat, kyla, hunger och politiska ledare med extrem paranioa. Många är de kvinnor som mycket unga, i många fall 16-17 år, gav sig ut för att försvara fosterlandet. Rädda, orädda, övertygade och tvivlande. Redan från första stund möttes de av män som inte trodde på dem, men när kriget väl rasade var de i princip oumbärliga. Efter kriget belönades vissa, andra förföljdes som folket fiender. De allra flesta utkämpade samtidigt ett krig mot den kvinnlighet som förväntades av dem. De ville dö fina, och hellre dö än skadas allvarligt.
     Samtidigt var de fasor de såg och det de upplevde nog för att bräcka de starkaste av psyken. Hur orkade de? Sanningen verkar vara att de inte hade mycket till val. Världskriget gick hårt åt många, så även ryssar. Många förlorade både familj och hem på vägen.
     Aleksijevitj, liksom många av de intervjuade, vittnar om det stora uppdämda behovet av att berätta. Inte berätta om det krig vars historia männen skrivit, där män är hjältar och kvinnorna glömda. Nej, ett sannare krig, ett där kvinnorna deltog och där människans hela spektrum av känslor, tankar, laster och egenskaper räknas. Hat vid sidan av kärlek. Hat vid sidan av barmhärtighet. Hat vid sidan av längtan och ensamhet. Författaren ger dem en ett sammanhang och en plattform och vi kommer verkligen nära dessa kvinnor. Så oerhört nära.
     Kriget har inget kvinnligt ansikte är det brutalaste och mänskligaste jag läst på väldigt länge, oerhörd i sitt omfång, såväl innehållsligt som i trovärdighet genom den enorma flora av röster som kommer till tals, med något enstaka undantag kvinnor. Litterär eller ej, boken borde vara obligatorisk läsning och nog är Aleksijevitj väl värd priset för sin gärning. Så enkelt är det.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!