Kommentar till litteraturmanifesten

Manifesten har duggat tätt den senaste tiden: först kom Manifest för ett nytt litterärt decennium, några dagar senare Manifest för en olovlig litteratur. Båda är symptomatiska för vår tid där 00-talet försökt definieras och 10-talet snart ska ta vid med nya trender och företeelse som i realiteten inte alls har med åratal att göra. Båda manifesten vill på något sätt göra upp med det som varit, det tidigare vill göra 10-talet till berättandets årtionde, det senare korsbefruktningens årtionde. Och givetvis har de båda en poäng.

Det problemet jag (och jag antar att jag inte är ensam, egentligen) dock står inför när jag ska försöka att måla upp en bild över vad manifesten säger och vill är att det finns så mycket som är osagt. Å ena sidan måste rådande klimat avkodas, vad är det manifesten vänder sig emot? Åh, det är lätt, svarar någon och pekar på de ganska fantasilösa genrerna som toppar bästsäljarlistorna: deckare, chick-lit och självbiografier. Visst, det är de böckerna som säljer mest, läses mest och diskuteras mest – åtminstone utanför kultursidorna. Å andra sidan kan man anta, kanske förhastat, att de som köper, läser och diskuterar dessa genrer inte bryr sig nämnvärt om vad en rad, för dem, okända författare skriver om på redan nämnda kultursidor. Manifesten kanske strävar efter att nå dessa läsare, men det är främst författare och kritiker manifesten vänder sig till. Det är åtminstone så jag förstår det.

Ser man det så är dessa programförklaringar tämligen uddlösa, för jag saknar Marinettis glöd eller André Bretons iver. Nej, manifesten skriver saker man på något sätt kan relatera till som litteraturintresserad även om den ena gruppen exkluderar mycket och den andra inkluderar allt. Och i mitten står vi andra och säger ”givetvis har de båda en poäng” och undrar vad som egentligen kommer komma av manifesten. En ny litteraturkritik säger många, förmodligen främst med förhoppningar som grund. Det har under en tid diskuterats litteraturkritikens problem, både att den försvinner på landsbygden och att den fokuserar på fel saker (och ja, under sommaren har den främst syftat till att avslöja Lars Kepler). Kanske är manifesten början på något nytt, om inte annat för att litteraturkritiker börjat diskutera manifesten istället för mindre angelägna (?) frågor.

Men om båda har en poäng borde det vara enkelt att skriva ett medelvägens manifest som tar upp det bästa av båda världar och skapar ett litteraturklimat som trots de båda andra manifestens olikheter gör många nöjda, trots de uppenbara riskerna för anklagelser om feghet.

Den fega medelvägens litteraturmanifest

1. Vi ska inte skapa en litteratur som är angelägen för alla, men all litteratur ska vara angelägen för någon och alla ska tycka någon litteratur är angelägen. Vi behöver inte exkludera något för att skapa ett nytt litterärt decennium, inte heller inkludera allt för att bredda en litteratur som redan är bred.
2. Vi ska vidga våra vyer och hjälpa alla andra att vidga sina. Litteraturens alla aspekter måste uppmärksammas och diskuteras, utan att för den sakens skull gillas av alla. Våra olikheter gör litteraturen starkare och genom dem kan den mångfacetterade litteraturen återvinnas.
3. Vi ska inte lova att skriva en viss sak eller för den delen lova att inte skriva en viss sak. Vi ska skriva vad vi vill, både berättelser och korsbefruktningar med formexperiment. Litteratur är en ensam sysselsättning och därför måste individuella preferenser bejakas – både hos författare och läsare.
4. Vi ska aldrig låta litteraturen gå på tomgång. Diskussionen ska hållas igång, så även läsandet och skrivandet. Vi ska inte fastna i slentrian och acceptera att litteraturkritiken förminskas till ett omdöme på tjugo ord. Alla böcker är värda mer uppmärksamhet än så. Och ingenstans ska locket läggas på.
5. Vi ska arbeta i alla led. De böcker som till synes saknar djup ska vi ge djup. De böcker som till synes saknar bredd ska vi ge bredd.
6. Vi ska ha kul på vägen.

Nu är jag ingen manifestförfattare. Jag är inte ens författare och jag tvivlar på att det ovanstående ord spelar någon roll för någon (inte ens för mig), allra minst för de vars ord betyder något i sammanhanget. Men det gör inte så mycket. Ett manifest spelar med ytterligheter och några sådana finns inte i de sex ovanstående punkterna. Tyvärr är ytterligheterna inte särskilt nära heller i de två ursprungliga manifesten och det kanske är deras problem. De har skapat en liten debatt som (på grund av informationsflödet?) snart har svämmats över av nya, mycket enklare problem att ta itu med. Jag önskar verkligen att jag har fel på den punkten, men det är lätt att avfärda manifesten: för elitistiskt, för tamt, för hårt, för verklighetsfrånvänt, för många missade detaljer, för svårt att tillämpa.

Jag skulle gärna se en annan litteratur förankrad bland gemene kvinna och man (för jag är säker på att de går miste om mycket de skulle gilla när de inte sträcker sig utanför det bekanta) och jag skulle gärna se en litteraturdebatt med nytt liv och återvunnet fokus. Det är mina förhoppningar på manifesten. Således är det bara för mig att hålla tummarna och dra mitt strå till litteraturstacken.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

  1. ”Nu är jag ingen manifestförfattare. Jag är inte ens författare…”

    Manifestförfattare är ju just vad du är numera. Det andra tror jag nog kommer med tiden. :D

    Ett bra manifest. Särskilt den första punkten tilltalar mig, både som lärare, läsare och aspirerande författare.

  2. Ditt manifest är förstås inte alls bra, som walium skriver, utan ungefär så meningslöst som du avsåg. :)

    Manifest blir inte intressanta förrän de resulterar i konkreta verk (och jag lägger inte in någon betydelse i ”verk” kontra ”text” här om någon nu trodde det). Möjligtvis har de en poäng i och med den efterföljande debatten, men det är sekundärt. Hur som helst är det trevligt att diskutera estetik i stället för utanpåverk som författares pseudonymer och förlags eventuella försök att dra nytta av detta i marknadsföringen. (Själva frågan om pseudonymers inverkan på läsupplevelsen, eller i förlängningen författarnamnens, det som Lars Gustafsson i Utopier benämner Richthofens problem, är förstås våldsamt intressant, men en rätt annan sak.)

    1. Till viss del håller jag med om att det måste resultera i konkreta verk, men för att det ska fungera måste manifesten vara betydligt mer specifika än de båda ursprungliga manifesten. ”Inte skriva deckare, chick-lits eller självbiografier” är knappast något revolutionerande, det finns det nämligen många författare som redan gör. Samma sak tvärtom, att skriva vad som helst är inte särskilt begränsande eller intressant som utgångspunkt för en ny litterär ordning.

      Å andra sidan kan ju manifesten, om de godtas, inte bara skapa debatt och engagemang utan även resultera i ett nytt sätt att se på litteraturen, genom litteraturkritiken, visst, men också genom att folk i en bredare grad få upp ögonen för att det faktiskt är lite liv i författarlådan. Nu visade det sig dock att många begrät det faktum att någon annan försökte påpeka att det finns andra genrer än deckare och att man faktiskt får läsa vad man vill, men ändå…

  3. Nu svarar jag er båda i en egen kommentar.

    Manifestet är förstås perfekt i den mån att det visar ett litteraturförhållande som i många fall är önskvärt. Samtidigt suger det av den anledningen som Svante skriver, det är supermeningslöst i sin självklarhet och brist på provokation.

Lämna ett svar till Martin AckerforsAvbryt svar