Klassikeråret 2019

När jag ser mig omkring är det lätt att konstatera: samtiden gör mig desillusionerad. Fascism och girighet, två fruktansvärda men stolta springare som drar klimathotet efter sig, utan att verka bry sig nämnvärt om vad som händer när de kommer fram. Utifrån ser jag mig som en Don Quijote, hoppfull och positiv trots att jag helt tycks sakna belägg för det. Det är klart att det här går att vända! intalar jag mig, drar min lans och sätter av mot väderkvarnarna.
     Det här kan jag skriva trots att jag inte läst Don Quijote (1604, 1615) annat än genom att ha skummat några avsnitt i Edvard Lidforss bearbetade ”översättning” från 1888—92. Säkerligen är det också många som förstår precis vad jag menar utan att ha läst en rad mer än jag, dessutom.
     Kanske går samtiden lättare att förstå med bilder från den klassiska litteraturen? Jag vet inte, men den nyutgivna, hur hög kvalitet den än håller, verkar inte ge mig några svar. Mitt uppe i omtumlande tider är den fortfarande sökande och det dröjer ännu länge innan det blir tydligt vilka verk från vår tid som kommer anses betydande. Jag tror att jag behöver ta ett steg tillbaka, försöka förstå eller finna mening på annat håll.
     Därför tänker jag, i den mån det känns meningsfullt, ägna 2019 åt att ge mig i kast med klassiker inom litteratur och film (där även sakprosa och dokumentärer räknas in). Det kanske kommer dröja innan det märks av här, några recensioner är ännu släpande från 2018.
     En definition av eller ett ramverk kring vad som räknas som en klassiker är på sin plats. För att det ska anses vara en klassiker ska:

  1. Litteraturen vara 50 år eller äldre, alltså skriven utgiven senast 1969, filmerna vara 30 år eller äldre, alltså haft premiär senast 1989.
  2. Dessutom ska de
    1. i någon mån vara etablerade som litteratur- eller filmhistoriska verk (ex. Mary Shelleys Frankenstein (1818)) och/eller
    2. varit omnämnda i eller tydligt kan relateras till ett samtida sammanhang (ex. Philip K. Dicks The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1964)).
  3. Jag tar mig friheten att välja vad som passar här, men ålägger mig att motivera vad som gjort att jag valt ett visst verk.
  4. Utöver det tillåter jag mig att läsa senare verk, i synnerhet biografier, om de behandlar en person eller företeelse som kan relateras till klassiker eller något som har klassikerpotential men hamnat i skymundan (ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken).
  5. Jag får frångå detta om det är någon bok eller film jag väntat på med stor spänning på (ex. Ali Smiths Spring) eller om jag tröttnar, behöver omväxling eller inte finner vad jag söker heller här.
  6. Kultur jag konsumerar tillsammans med barnen är dessutom undantaget. (”Sssch, det är klart vi ska titta på nya Star Wars-filmen.”)

Jag förstår förstås att inga böcker, inga filmer, kommer att rädda världen bara sådär. Att läsa en gammal bok är ingen universalsalva, men kanske — bara kanske — är det limmet som sammanfogar illusionen om att räddning finns, förstoringsglaset som blottlägger sprickorna i murarna som byggs runt om i världen, dunderhonungen som stärker mig att kämpa lite till.
     Och om det inte är det? Då har jag åtminstone blivit en smula mer bildad på vägen mot undergången.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!