Klas Östergren — Gentlemen; Gangsters; Renegater

Gentlemen
Klas Östergren, inläst av Björn Kjellman
18 h 19 min. Bokförlaget Polaris 2007 (1980)


Gangsters
Klas Östergren, inläst av Reine Brynolfsson
16 h 19 min. Bokförlaget Polaris 2007 (2005)


Renegater
Klas Östergren, inläst av författaren själv
33 h 26 min. Bokförlaget Polaris 2020 (2020)


Jag tänker resa ett tempel, ett monument över Klas Östergren (f. 1955). Det är det minsta jag kan göra för honom, om han nu inte bestämmer sig för att skriva ytterligare en del där på ålderns höst, om cirka tjugo år. I den händelse kommer jag stå där, med dumstruten på, än en gång dragen vid näsan i en berättelse över inte tre, utan fyra delar, om bröderna Morgan.
     Känsliga läsare bör väl härmed varnas. När jag nu skriver om trilogin Gentlemen, Gangsters och Renegater gör jag det med ett minimum av hänsyn till er som ännu inte kastat er in i Östergrens värld. Läser ni vidare kan hända att ni varken behöver känna er lurade eller bedragna då ni tar er an sviten. Om det är en fördel eller nackdel är inte upp till mig att avgöra.
     Nåväl, Gentlemen kom 1980 och blev Östergrens stora genombrott, unisont hyllad. Herr Styvrepe … eller-jag-menar Horace Engdahl menade att ”[h]är bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning.” Jag kan tänka mig att det fanns något väldigt tilltalande i berättelsen om bröderna Henry och Leo Morgan. Den äldre brodern en otidsenlig levnadskonstnär med försmak för livets goda, den yngre en känslig och anarkistisk/nihilistisk poet, ett underbarn utan fast förankring. Och mitt i detta, författarjaget Klas Östergren som försöker navigera genom en tid i förändring där i slutet av 1970-talet, utan fast mark annat än lägenheten på Hornsgatan han delade med Henry. Någonstans i grunden bubblar en historia om svensk vapenexport, ränker och maffiametoder. En historia som nog helst inte ska komma till ytan.
     Berättelsen är en skröna, ett monument över bröderna Morgan, och som sådan ett fartfyllt äventyr om passion, konspiration och den eviga jakten på lycka. Berättarnivåerna är många, lager på lager på lager, i en väv som bildar en förvillande verklighetstrogen bild. Samtiden är snudd på kvävande närvarande vilket nog, så här i efterhand, kanske får benämnas som ett Östergrenskt signum.
     Gentlemen slutar med att Klas blir nedslagen och sammanförd med Henrys älskarinna Maud, Leo bortförd och Henry försvinner. Och åren går.
     25 år, närmare bestämt, sedan kommer uppföljaren Gangsters. Trådarna som lämnades lösa i slutet på Gentlemen skulle knytas samman, var det tänkt, men så blev inte fallet. Istället drar Östergren isär föregångaren, långa tunna band som av lakansväv. Allt ställs på ända. Nu avslöjas den riktiga berättelsen om bröderna Morgan och hur Gentlemen kom till.
     Första felaktiga antagandet: bröderna Morgan. Det fanns ingen bror, ingen Leo.
     Andra felaktiga antagandet: Östergren skrev Gentlemen efter eget bevåg. Ingen kommer undan att beskriva konspirationer rörande maktens män utan inblandning.
     Gangsters tar vid där Gentlemen slutar och Maud blir författarens redaktör. Henry Morgan kan inte vara en person, han är för mycket för att vara trovärdig. Klyv honom! Sagt och gjort. Dessutom, en mystisk figur kallad envoyén kontaktar Klas Östergren för att komma med sina … synpunkter. Den Gentlemen som kom läsarna till del 1980, ska vi förstå, var inte den roman Östergren till en början tänkte sig. Så här 25 år senare kan ingen riktigt bry sig, inga hämningar.
     I Gangsters fortsätter konspirationen. Henry Morgan är alltjämt borta och alla de trådar som lämnades lösa där på slutet av 1970-talet är glömda. Eller? Nja, författaren sugs återigen in i mystiska skeenden och paranoia, det mesta kanaliserat genom marknadsundersökaren Conny Lang vilken delger den redan av konspirationen märkta Östergren sin berättelse.
     Med alla ungdomens vidlyftiga skrönor bordlagda framträder en mörkare bild av verkligheten, fortfarande nära verkligare än verkligheten, men nu med sprickor i fasaden. Vad är det egentligen för romaner vi läser?
     Den som hoppades på klara och tydliga besked om den saken när nu, vad vi får anta vara, sista delen Renegater finns att tillgå kommer nog bli besviken. Ytterligare ett drygt decennium går. Den okände författaren Östergren blev den framgångsrike författaren Östergren som nu är den avhoppade akademiledamoten Östergren.
     Renegater är nästan lika lång som de båda föregående delarna tillsammans och förvecklingarna blir allt djupare. Några fullständiga raseranden sker inte, men en åldrad Henry Morgan kommer gående på vägen till Östergrens skånska gård. Och med honom bekymmer. Inte bara bekymmer, men ändå.
     I romanen förekommer två vad vi i dagligt tal kallar affärer. Dels Jas-skandalen i Sydafrika på 1990-talet, dels såpan i Svenska akademien som hela kultur-Sverige halkade omkring i 2017-18. Hänger de ihop?
     Östergren är alla särlingars förtrogne. Henry Morgan, Conny Lang och här: Torsten Ljung. Torsten Ljung arbetade på PR-byrån som kapitalt misslyckades med Jas-satsningen. Anledningarna till detta är många, undanflykterna få, men bland tavlor på snömotiv delger han Östergren berättelsen om satsningen, samtliga delar och mycket ur Torstens eget liv som skulle förklara hur han hamnade där. Det är spännande, nästan för bra för att vara sant, men samtidigt … en satsning skedde trots allt.
     Till slut får läsaren bli Östergrens förtrogne och han redogör över sin tid i Svenska akademien. Jag tänker mig att många kommer stanna där, nöja sig med de hundra sidorna som rör skandalen. Östergren blir herr Svingel och de övriga ledamöterna förses även de med gräsnamn: fru Råg, herr Elm, herr Styvrepe. Det är en ingående redogörelse, fylld med all den komplexitet man kan kosta på sig av att ha varit mitt i det. Tvivel och övertygelser om vartannat, en intern strid dömd att förloras. Ett vittnesmål vars huvudsyfte främst är att skapa naturtrogenhet. (Plus att det säljer bra.)
     Vid flera tillfällen har jag återkommit till denna öververklighet, verkligare än verkligheten själv. För mig som inte har varit med på hela resan infinner sig den känslan som starkast i Renegater. Den är så stark att man emellanåt glömmer bort att det är en roman det handlar om. Jag kan tänka mig att effekten måste ha varit liknande för dem som på riktigt kunde se vad Östergren skrev om redan 1980, de som hade levt den verklighet Östergren skulle ringa in. Allmänhetens jakt på vem som är vem tycks heller inte ta slut, oaktat att det mycket väl kan vara … tja, fiktion.
     Ingenting på ytan av Renegater pekar på att författaren vill bryta den illusionen. Däremot finns det ledtrådar för den uppmärksamma. Han beskriver ett tal till ledamöterna om romankonsten som en samtida, inte bara en historisk, angelägenhet. Vid flera andra tillfällen sår han från om litteraturens och författarens villkor som, med de av Östergren citerade raderna av Leonard Cohen, ska släppa in ljuset.
     Vid ett tillfälle när Henry Morgan arbetar på Östergrens gård får han dille på att utrota mullvadarna. Det är ett futilt företag, men Henry går in i uppgiften med full kraft, köper fällor på Lantmännen och placerar ut runt om i trädgården. Vadan denna passionerade jakt? Möjligen är det så att Henry Morgan inte kan göra någonting utan passion, men samtidigt är det svårt att inte låtsas som att inte Östergren som i och med Gentlemen sålde ut Henrys berättelse är en annan form av mullvad. En mullvad i Henrys liv, en mullvad i vapenaffärer, Jas-affärer och akademiaffärer. Författaren som mullvad. Där har vi kanske något.
     Gentlemen, Gangsters och Renegater är kanske inte så mycket en trilogi om samtiden som en trilogi om författare i största allmänhet. Vilka berättelser berättar man i författandets olika stadier? Äventyr och skrönor. Dystopiska konspirationer. Bekännelser. Utan Östergren och hans författarskap hade romanerna kanske kunnat säga så mycket. En debutant hade kunnat skriva Gentlemen, men knappast Gangsters eller Renegater och i lika mån hade Renegater varit en omöjlighet utan övriga bibliografin.
     På sitt sätt är det talande, eller förstärkande, att de tre böckerna i ljudboksversion är inlästa av olika personer. Björn Kjellman först, sedan Reine Brynolfsson och slutligen Östergren själv. Berättelsen kommer, till slut, ikapp författaren.
     Är romanerna något bra då? Att ha betat av trilogin i rak följd så som jag nu gjort är, utan tvekan, en litteraturupplevelse som få andra. Gentlemen är rapp och välskriven, men lite väl grabbig ibland. Gangsters är klart tråkigare än övriga delar, men erbjuder det lugn som bara en mellanakt kan komma undan med. Renegater, å sin sida, fullbordar först illusionen, raserar den sedan. Dess avskräckande längd kan motiveras med att det är en grand final. Säga vad man vill om dem, men den berättarglädje Östergren besitter, i kombination med den relevans han åtnjuter, gör åtminstone att positionen i den svenska litteraturhistorien är ohotad.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!