Jag har gått runt Linköping, på Y-ring, flera gånger. Någon enstaka gång i ett sträck, annars utvalda bitar: till och från affären mestadels. Jag cyklat runt vilket fungerade sådär som träningsrutt, och när vår förra bil behövde rulla lite på grund av batteritorsk tog jag ett varv i brist på andra idéer.
Jag dras till Y-ring, som en stamkund på en pub, inte helt utan besatthet. Jag dras till det som ligger lite utanför, till det som inte får ha någon historia, om historia är det som skrivs.
För några år sedan, drygt tre om jag räknar rätt, föddes idén om att skriva en bok, essäer om det som finns, har funnits och kanske kommer att finnas utmed ringleden. Den ringar, på sitt sätt, in det som tidigare ansetts — och i viss mån fortfarande ses som — viktigt att berätta om, och lämnar många berättelser orörda och möjligen utestängda. Likt mediedramaturgin i många andra städer, tycks i princip bara en typ av berättelser få plats i ytterområdena. Det är varken ärligt eller rättvist, och Linköpings rika historia kan inte begränsas till Linköpings blodbad och Gamla Linköping. Här skulle jag vilja göra en insats.
Under de tre åren som jag funderat på det här har mycket hänt. Vid Braskens bro och Saab har en avancerad kombination av rondell och viadukt matrialiserats, vid Lambohov finns numer en stormarknad och utmed flera delar av vägen växer nya bostäder fram. Mer är dessutom på gång: Vallastaden är kanske det mest omtalade projektet, näst efter flytten av resecentrum som i offentligheten mest tycks röra teknikaliteter (bro eller tunnel, bro eller tunnel, det verkar bli en tunnel).
Linköping, liksom många andra städer, är i ständig förändring. Nya områden växer fram, gamla gentrifieras, och båda processerna motiverar till stor del ytterligare segregering. Socialt och ekonomiskt kapital samlas i ljusa och fräscha bostäder med det gemensamt att de tycks hamna i samma områden och de som inte har råd göre sig icke besvär. Samtidigt kan den motsatta effekten i andra områden också observeras och med det en betydande skillnad i förväntad medellivslängd.1
I takt med stadens förändring sopas spår igen, ruiner plattas till och berättelser glöms bort. Det som en gång var yttre ringled kan snart se sig ombyggt och omvärderat.
Den bok jag vill skriva kanske inte kommer bli någon bästsäljare, men såväl urban historieskrivning som psykogeografi har en plats i vår tid (och kommande tider, inte minst). Jag ser framför mig sju åtta essäer som behandlar olika etapper på den knappa två mil långa vägen. Mitt perspektiv är nyfiket, min avsikt ärlig: jag vill skriva om sådant som annars förbises. Jag vill skriva om platserna du kanske sett och passerat men aldrig lagt märke till, de sedan länge utsuddade fotspåren på vägarna jag går, om det vars krafter gjort avtryck i såväl stadsbild som folksjäl. Jag vill bidra till upptäckarlusta.
Men det här kräver efterforskning, tid, och även om mycket tankar och spår finns i mina anteckningar, liksom platser att börja leta på, behövs mycket därtill. Hur ska jag få tid till det? Hur ska det finansieras? Jag vet inte och tills dess att jag är ekonomiskt oberoende får jag försöka att komma på andra sätt. Jag skulle kunna försöka att gräsrotsfinansiera det, men litteratur tycks svårsålt den vägen och bara för att jag med glädje och hjärta fördjupar mig i liknande essäer om London (Iain Sinclairs London Orbital), Stockholm (Per Wirténs Där jag kommer från), San Fransisco och New Orleans (Rebecca Solnits Infinite City och Unfathomable City tillsammans med Rebecca Snedeker) kan jag bara hoppas att intresset finns hos fler än mig för en liknande bok om Linköping (och senare även om Norrköping, även om de tankarna inte fått samma fäste än). Om någon från Linköpings kulturinstitutioner, eller andra intresserade, ser det här och tycker att det är värt att finansiera på något sätt, helt eller delvis, är jag förstås idel öra.