Originaltitel: Intolerable Cruelty
Regissör: Joel Coen och Ethan Coen
Manus: Robert Ramsey, Matthew Stone, John Romano, Ethan Coen och Joel Coen
Språk: Engelska och franska
Land: USA
Svensk premiär: 24 oktober 2003
Längd: 100 minuter
Även om man skulle säga att Intolerable Cruelty är en ordinär kärlekshistoria, där det uppenbara kärleksparet smider ränker mot varandra, så finns det ingenting med bröderna Coens produktioner som är ordinärt. Ingenting. Och återigen visar de sin förmåga att skapa sympati hos tittaren för karaktärer som verkligen inte förtjänar sympati.
Skilsmässoadvokaten Miles Massey (George Clooney) har allt man kan tänka sig och trots sin osannolika framgång (han har till och med ett legendomsusat äktenskapsförord uppdöpt efter sig) börjar han se sig om efter nya utmaningar, för inga mål är så svåra att han inte vinner. Detta får han erfara när Rex Rexroth (Edward Herrmann) stämmer sin fru Marilyn (Catharine Zeta-Jones) för att ha låst honom ute när han var otrogen och vinner. Men Marilyn hänger kvar i Miles liv långt efter att domen fallit för hon har bestämt sig för att knäcka honom så som han knäckt henne i domstolssalen.
Det låter kanske inte jättespännande (personligen tycker jag det låter rätt ballt ändå), men man bör ha i åtanke att inget är så enkelt som det verkar och handlingen har betydligt fler lager och vändpunkter än vad min korta resumé gör gällande. Kanske är det just förmågan att göra den enklaste handlingen intressant och oförutsägbar som gör bröderna Coen så genialiska, det och att de med enkla medel gör sina karaktärer till mer eller mindre misslyckade puckon som på olika sätt gör sitt allra bästa för att ställa till det för sig själva. Vi har sett det i The Big Lebowski, Fargo och Burn After Reading och det görs alltid lika framgångsrikt. Mycket är sannolikt tack vare George Clooney som kanske inte bär upp filmen själv, men han drar ett riktigt tungt lass med det jag gillar med filmen. Det är svårt att tro, men han är fantastiskt bra på just halvt misslyckade typer i nedåtgående spiraler.
I övrigt är jag inte jätteförtjust i Catherine Zeta-Jones, men hon gör sitt jobb och det fungerar fint. Mer noterbara insatser står istället Geoffrey Rush, som den, efter ett mål mot Miles Massey, utblottade TV-producenten Donovan Donaly, Billy Bob Thornton som skådespelaren som Donaly fixar fram åt Marilyn, Richard Jenkins som Marilyns alltför strikte advokat. Detta märkliga persongalleri kan tyckas svårt att pressa in i en och samma film, men icke, alla har sin naturliga plats i Intolerable Cruelty.
Bröderna Coen befäster sin plats på min favoritlista över filmskapare och de visar gång på gång att de gör filmer som passar mig extremt bra. Så även Intolerable Cruelty