How I Met Your Mother och jag

Det här skrevs en kväll för några veckor sedan och jag ber om ursäkt för den snarast överdrivna ”mänskligheten”. Jag lovar att inte göra om det när jag är nykter, men ser det som ett intressant studieobjekt såhär några veckor efter.

Det är torsdag kväll, och jag skriver på något mänskligt (vi kan kalla det pinsamt också, ofta är skillnaden hårfin). Den här dagen försvann i ett svart hål, inte för att jag inte gjort något (städat mest), inte för att dagen varit meningslös (det har den inte), inte ens för att dagen sugit något obeskrivligt (så som bara riktigt sugiga dagar kan göra, som ni vet). Jag vet inte vad jag skulle ha gjort idag. Kanske träffat systern, kanske tagit en tur och träffat vänner som är i stan över helgen. Inget bestämt, inget planerat. Inget vettigt heller gjort. Jag tror att sällskapa med syrran låg bäst till. Det hade varit på en nivå jag uppskattat, för hon är bra på att hålla det på en nivå jag uppskattar. Jag tog ett glas vin, ett till, skickade iväg ett sms till Maria (som min kära syster heter) och hon svarade att tyvärr, inte ikväll, jag kom nyss hem, tyvärr, men imorgon? Jag vet inte vad jag gör imorgon heller, men kanske, svarade jag.

Ett par glas vin, en bunke popcorn och ett par avsnitt av How I Met Your Mother (igen) blev fortsättningen på min strålande dag. Kanske den mest ospännande dagen man i sin vildaste fantasi kan tänka sig.

Jag skäms lite. Jag dövar mitt dåliga humör (som hängt i ett tag) med en flaska vin och tror att jag ska känna mig bättre. Fan heller, jag sitter inte här och skriver för att jag mår som en prins. Jag sitter här och skriver för att det är det jag helst vill göra och för att en flaska vin uppenbarligen får mig att flyga över skrivtröskeln som en övergödd trut. Tack, eller något, jag önskar jag hade energin en vanlig dag.

Var var jag? How I Met Your Mother var det, ja. De flesta känner till serien (vid det här laget har jag sett den två gånger rätt igenom, tror jag) och kan på något sätt relatera till den. I de första avsnitten – de jag såg idag – möter en av seriens huvudpersoner, Ted, en person som han ser som ”the future Mrs Ted Mosby” och han klantar sig. Gång på gång gör han bort sig, precis så som jag ofta gör. Ted-figuren skulle i många fall kunna vara en direkt skulptur av mig, därmed även en skulptur av många andra unga män, skulle jag tro, för annars hade serien knappast varit så framgångsrik. Han är romantiskt lagd, fumlig men vänlig, och han letar efter resten av sitt liv. Som han letar! I sex säsonger har han letat och mycket tyder på att det blir minst en till (säsong sex tog nyss slut utan riktigt slut, så en sjunde säsong lär komma).

Jag har sett resten av mitt liv framför mig ett bra tag. Sen jag var sjutton har jag drömt om det, inte genom att bygga luftslott utan genom att försöka uppnå det. Med facit i hand: det har gått sådär. Om en månad fyller jag tjugofem och som jag nämnt tidigare var det då allting skulle vara klappat och klart enligt mitt sjuttonåriga jag. Jag är långt ifrån det klappade och klara och när de gråa håren börjar späda ut min i övrigt svarta frisyr, känner jag mig ensam över allt annat.

Jag vet inte riktigt vilken säsong mitt liv är i, men jakten på den stora kärleken fortgår. Jag tror på den, naivt, samtidigt som jag kan ha sårat människor som inte alls förtjänar det (av hela mitt hjärta: förlåt).

En av de sakerna som gjort att jag klarat mig genom allehanda svårigheter är att jag inte låter mina planer och drömmar bli så starka att jag nedslås. Planering är inte min starka sida, åtminstone inte när det gäller det mest personliga. Istället värdesätter jag oförutsägbarheten, överraskningarna och det vilda. Det har förmodligen hjälpt mig en hel del, men nu när jag sitter här framför första säsongen av How I Met Your Mother (igen) kan jag inte undgå känslan av att jag förlorat. Jag har redan förlorat, för de starkaste drömmarna undflyr mig ständigt. Samtidigt vet jag inte om jag någonsin kommer bli nöjd, en fråga min kurator träffsäkert ställde. Jag vet inte.

Jag är obrottsligt lojal och jag skulle jävligt gärna försöka.

Hur?

För tillfället känns det som att mer energi slinker ur mig än vad jag får. Det beror förmodligen inte på något särskilt, bara ett allmänt tillstånd av saknad. Bara. Det påverkar mitt humör och min närvaro. Jag tänker rätt ofta på hästar, vilket några av er märkt emellanåt. Jag vet inte var jag vill, var jag ska eller hur i helvete det är tänkt att jag ska ta mig dit. Knappast en unik känsla, det medges.

Jag har ingen rätt att klaga. Jag har jobb, är omtyckt och är bra på alla möjliga vis. Ett bortskämt spöke står och ugglar i bakhuvudet, provocerande undrar han varför jag inte har någon att hålla om (eller ens någon, likt Ted i How I Met Your Mother, att vara förälskad i redan på första dejten) om jag nu är så himla bra som alla säger.

För att du tackat nej, Martin. Du har haft dina chanser och du har tackat nej.

Fungerar det så? Kanske, kanske inte. Eller till viss del? Hade jag inte bälgat i mig en flaska vin innan jag satte mig för att skriva det här, hade jag inte hyst något som helst tvivel om att jag kommer hitta ”the future Mrs Martin Ackerfors”, men genom mitt öppna svalg kommer tvilet. Tack, Ecologia El Condor. Tack. Med How I Met Your Mother i bakgrunden ser jag inte bara en bra serie, utan även mycket av det jag saknar som jag i dagsläget är för rädd för att uppnå (eller som, för den delen, kan vara fabricerat av nöjesindustrin).

Det börjar bli dags för mig att sluta tvivla och börja ge liv åt drömmarna. Men hur?

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

  1. Självinsikter på fyllan, helst i skrift, är skönt. Skriveriet får ett eget liv. Bra skit Martin!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!