Hittat på min hårddisk: Färjekarlens sång #6

Så, det här var sista delen av det jag skrivit på Färjekarlens sång. På något sätt är det skönt att jag inte skrev längre, slösade min tid på det här. Å andra sidan är det alltid bra att skriva och jag har ju, nu när jag läser i efterhand, lärt mig en hel del om hur jag skrev, hur jag skriver och hur jag vill skriva. Viktigast är nog att jag kommit bort från den tramsiga ”humor” som verkar ha varit något jag tyckte om då. Det är förmodligen den jag skäms mest för också.

Prologen
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4

Kapitel 5

Jonas styrde bilen i hög fart. Han hade fått order – ja, order var nog rätt ord – att köra mot söder. De skulle visst till en av Jacks favoritbutiker, som av någon underlig anledning inte låg i centrum där alla andra butiker värda namnet låg, utan i utkanten av staden. Lappen som Jonas hade trott var en parkeringsbot försökte han nu släta ut mot låret. Det gick inget vidare och till slut gav han upp. Han lade den mellan sätena och koncentrerade sig på att hålla bilen på vägen. En tanke får igenom honom. Varför spelar lappen någon roll? Jag har ju Therese… Eller har jag det? Jonas frågade Jack, utan att släppa blicken från vägen.

»Har du en mobiltelefon?«

»Nej, tyvärr inte.«

»Vilken modern människa har ingen telefon?«

»Du har ingen telefon.«

Jonas drog en djup suck och fortsatte att köra. Jack pekade ut vägen och till slut svängde det lilla fordonet in på en liten parkeringsplats. Det stod inga fler bilar där och Jonas kunde inte se någon parkerings¬automat. Han var mer försiktig med sådant sedan gårdagen. Jack gick mot en trappa som ledde nedåt till källarplanet på byggnaden de just var på väg in i. Över dörren hängde en liten skylt. »Heffners homeboys.« Jonas tvivlade starkt på att personen som ägde butiken ville ha några kunder alls och när han påminde sig om att Jack gillade den här butiken såg han den gamla mannen i ett nytt, inte fullt så smickrande ljus. Han följde trots det med in utan att säga något.

Innanför dörren var det fullt med långa rader av kläder. De flesta var rätt snygga, till Jonas stora förvåning. Längre in i från källarlokalen hördes smattrande från en symaskin eller två.

»Hallå, grabbar!« ropade Jack med en stämma som utan problem överröstade oljuden från maskinerna. Det blev knäpptyst och ut från ett draperi som Jonas inte hade sett kom två män som såg ut att vara hämtade direkt från ett motorcykelgäng. Stora polisonger, lädervästar och sådana där solglasögon amerikanska munkätande poliser brukar ha på film. De var inte bara identiska i klädvalet, de såg precis likadana ut, vilket gjorde att Jonas drog slutsatsen att de var tvillingar. Något annat var otänkbart. Den ena av dem synade skeptiskt Jonas medan den andre slängde fram näven mot Jack.

»Nämen, tjiinare Jack-bubben, devante igår.«

Direkt, utan att släppa blicken från Jonas, svarade den andra tvillingen.

»Jofösstårdu, brorsan, deva ju faktiskt de.«

»Okiirå.« Det såg ut som om den första tog sats för att börja om samtalet. Ett stort leende hade brett ut sig över Jacks ansikte. »Nämen, tjiinare Jack-bubben, deva igår.«

Jack tog emot näven och skrattade.

»Ja, och nu behöver jag göra en ny beställning.«

»Varunte nöjd?« Tvillingarna såg besvikna ut.

»Jo, det var jag allt. Men min vän här behöver uppsättning kläder. Rubbet, inifrån och ut.«

Båda tvillingarna tittade på Jonas. De nickade och log allt mer medan de viskade ohörbart till varandra. Jonas kände en oro inom sig, men han visste ännu inte varför.

»Tavre kläderna.«

Jonas undrade om han hade hört rätt.

»Ursäkta?«

»Tavre kläderna, vi skaju ta dina mått.«

Jonas vände en vädjande blick till Jack, som bara ryckte på axlarna till svar.

»Jag vet inte om jag kan. Jag har…« Jonas tvekade förstås. »Jag har blivt rånad…« Tvillingarna såg spelat chockade ut. »Jag har blivit rånad på nästan allt jag äger…« Jonas suckade som om all luft gick ur honom. »Jag har ingenting under.«

»Du, vännen… Desyns långa vägar.«

Jonas såg förskräckt ut, men en av tvillingarna tittade mätande på Jonas skrev, tog ett par av de nya och inplastade kalsongerna som låg i en korg och slängde de mot Jonas.

»Dukanju ta å byta därbakom.« Den andra tvillingen pekade mot draperiet medan den första nickade. Jonas smög försiktigt in bakom draperiet, osäker på vad som väntade honom där bakom och det som väntade där bakom var, underligt nog, absolut inte vad han hade väntat sig.

Uppradat på bokhyllor stod vad Jonas bara kunde gissa var en komplett uppsättning av samtliga Playboy som någonsin getts ut. Mot bortre väggen stod de två symaskinerna och på väggen satt det fullt av affischer på kvinnor som var allt mellan lättklädda och oklädda. Överallt var det slängt tyger, mönster och måttband. Sannerligen är de Heffners homeboys, tänkte Jonas medan han började slita upp plasten kring underkläderna.

Från andra rummet hörde han hur tvillingarna och Jack ivrigt pratade, men han kunde inte höra om vad. Han hoppades innerligt att det inte var han själv som var föremålet för samtalet. Han knäppte upp byxorna och lät dem falla snabbt, han skyndade sig att dra på sig kalsongerna. De satt förvånansvärt skönt och ofrivilligt tänkte han: De där killarna har minsann ögonmått. För sent kom han på vad han hade tänkt och en lätt rodnad spred sig över kinderna. Han tog av sig tröjan och stack ut huvudet genom drapperiet. Han harklade sig, utan att få den önskvärda uppmärksamheten.

»Ursäkta, jag är ganska avklädd nu.«

Tvillingarna vände sig mot Jonas och trängde sig förbi honom in i syateljén. Jack kom efter och slog sig ned i en stol och började förstrött bläddra i en av tidningarna från bokhyllorna. Tvillingarna satte igång att mäta Jonas. De slet och snurrade på honom, bestämt men ändå varligt och Jonas var förvånad när han insåg att de faktiskt inte var så farligt. De mätte midjemått, benlängd och mått Jonas inte ens visste att han hade. De gjorde det dessutom snabbt och efter en imponerade kort stund stod de med varsitt papper med alla Jonas mått, identiska och dubbelkollade. De lutade sig mot varandra och började viska. När Jonas försökte höra vad de sa, viskade de ännu lägre. Det var tydligt att det som sas inte var för Jonas öron och han gav upp.

De två tvillingarna stod och konfererade en lång stund utan att säga ett ord, varken till Jonas eller till Jack, sedan spände de allvarligt blicken i Jonas och Jonas undrade vem av tvillingarna han skulle titta på, men det löste sig när den ena frågade vad Jonas hade tänkt sig för kläder. Jonas började fundera, men började snart räkna upp en potentiell garderob.

»Tja, jag gillar tröjor med luva, så en sådan vore ju inte så dumt, gärna mörkblå. Och ett par svarta strumpor, kanske? Kan jag behålla kalsongerna?« Sedan tyckte han att han skulle ge tvillingarna en utmaning. »Ett par mörkgröna manchesterbyxor och en jeansjacka.«

»Vi villjunte ha tebaka kalsipperna om dutroddede, men viska nokunna ordna dedär, skaruse. Läs en tiining så länge.«

De både tvillingarna började rota bland tygerna och rev fram saker som skulle kunna passa deras ändamål. Jonas klädde på sig och bestämde sig för att gå ut och ta en nypa luft så länge. Ingen märkte att han lämnade rummet.

Linorna i flaggstängerna utanför slog och piskade för vinden. Runt hustaken flög några småfåglar och spanade ned på den fortfarande våta gräsmattan i hopp om att få syn på något litet ätbart djur. Jonas gick upp till bilen och öppnade bakluckan. Han rev och slet bland prylarna och till slut reste han sig upp och svor högljutt. Dels för att han inte verkade hitta det han sökte, dels för att han slog huvudet i luckan. Med en suck slog han igen luckan och strosade sakta tillbaka inåt. Smattrandet från symaskinerna hördes ut och gav Jonas omedelbart en olidlig huvudvärk. Han tvingade sig trots det in i den dunkla lokalen och gick med raska steg in i kammaren bakom draperiet där ljudet, underligt nog, var betydligt mildare än utanför. Rummet såg ut precis som han hade lämnat det – tvillingarna satt och sydde och Jack satt och bläddrade i en tidning. Ingen närvarande ägnade Jonas någon uppmärksamhet,när han kom in och slog sig ned i en fotölj som stod inträngd i ett hör. Han somnade nästan omedelbart.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!