Hittat på min hårddisk: Färjekarlens sång #5

Förnedringen fortsätter och här kommer den näst sista och förmodligen den allra sämsta delen innan jag slutade skriva eländet. Ska bli skönt när det är slut så jag inte känner mig tvingas att publicera det här utan kan skriva något bättre. Men det är på något sätt bra för egot också, för jag vet att jag kan bättre än såhär. Mycket bättre.

Prologen
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Kapitel 4

Det var dunkelt inne på kontoret. Det var sparsamt möblerat och på det stora skrivbordet i oljad ek stod bara en brevpress i form av en truck och en namnskylt. Ambrosius Steenscought-Grefvenhielm. Mannen i läderfåtöljen bakom skrivbordet läste skylten för sig själv, många gånger per dag. Från början hade han velat att det skulle stå Direktör Ambrosius Steenscought-Grefvenhielm på skylten, men gravyrföretaget hade påstått att det var för långt. Motvilligt hade Ambrosius nöjt sig med sitt namn. För att övertyga sig själv hade han sagt att hans namn var fullt tillräckligt för att sätta sig i respekt med. De flesta höll med.

Det knackade på den stora dörren. Direktören rättade till slipsen under den väl tilltagna hakan och sade med en kraftfull och myndig stämma:

»Entré!«

In genom dörren linkade en liten förkrympt karl med en korkad blick. Hans yviga röda tunna hår matchade inte alls den brandgula fleecetröja och de blå badshorts han hade på sig. Direktören såg besviken ut när han såg vem det var, men den lilla karln med det korkade utseendet var upprymd och utom sig. Ivrigt vevade han med armarna och gnällde.

»Det är Ottoson, herrn! Ottoson är forward! Han har inte dyrkat upp idag!«

»Det var besynnerligt,« bekände direktören »han som har för vana att vara så punktlig. Har du bemödat dig med att sätta dig i förbindelse med arbetare Ottoson?«

»Jag har förökat men ingen svarvar!«

Den lilla mannen viftade med armarna i en gest av uppgivenhet och direktören verkade fundera en stund innan han bestämde sig för vad de skulle göra med arbetare Jonas Ottoson.

»Vi bidar vår tid till morgondagen och skönjer huruvida arbetare Ottoson behagar anlända. Fullfölj försök med kontaktande tills jag framför annorledes.«

»Ska bli, schäfern! Ska bli!«

Mannen backade bockande ut genom dörren och drog igen den efter sig och Ambrosius suckade stilla för sig själv.

Varje gång han hade pratat med mannen med det yviga röda håret kände direktören hur välvillig och alltigenom snäll han var. Utan minsta tvekan hade han anställt karln och tagit honom under sina vingar. Jag är alltigenom altruistisk, tänkte Ambrosius. Visserligen hade mannens enda lön varit att få bo på fabriken. En helt okej lön för en sekreterare, men Ambrosius grämde sig lite för att han inte anställt någon av alla de fina flickorna med yppiga former som stått på kö för en anställning. Hans offer var ett täcken på välvilja, intalade han sig ofta.

Karln hette Maximilian egentligen, men ingen kallade honom annat än för »Öh, du!«, »Karln« eller »Hallå!?«. Vid enstaka tillfällen, oftast fredagseftermiddagar fanns det de som kallade honom för »Max«. Det var vid den tidpunkten han bar ut ännu ett tecken på direktörens välvilja – kaffe och wienerbröd – till alla på fabriken.

Hans talfel var inte så mycket ett talfel som en brist på hjärnkapacitet. Max led inte själv av det och trots att han alltid gjorde grova fel verkade det som att alla förstod honom. Han var helt nöjd med sin tillvaro och väldigt tacksam mot hans chef. Att behaga chefen verkade vara Max livsmål och det sträckte sig så långt att arbetarna på fabriken spred illvilliga rykten om Max och direktör Steenscought-Grefvenhielms umgänge.

Direktören lutade sig bakåt i fotöljen och den knarrade under hans vikt. Han knäppte händerna över magen och läste det graverade namnet på skylten ytterligare ett dussin gånger innan han gick bort till barskåpet i hörnet för att hälla upp ett glas fin årgångswhiskey åt sig. Whiskeyn lättade upp det tunga direktörsjobbet lite och Ambrosius var nöjd över förmånerna han hade som direktör.

***

Utanför dörren stod Max kvar en stund. Han såg sig vilt omkring och började sedan rusa mot sitt skrivbord i andra änden av korridoren. Korridoren i sig var säkert femtio meter lång och Max hann bli andfådd innan han kom fram och slog sig ned på pallen han fått att sitta på. Med stor möda slog han återigen in numret till Ottosons mobiltelefon och någonstans i en fin villa en bit norr om Norrköping ringde en telefon med en glad melodi. Ingen svarade.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Kommentera