Hittat på min hårddisk: Färjekarlens sång #4

Nästa del i Färjekarlens sång kommer här. Nu börjar saker ta fart och men trots det är jag långt ifrån nöjd. Kanske har jag för stora krav på mig själv?

Prologen
Kapitel 1
Kapitel 2

Kapitel 2

Färden ner till centrum var inte mer än fem, max tio, minuter men Jonas kände sig i alla fall stressad. Han hade ännu inte fått grepp om situationen han befann sig i, vilket också grämde honom. Det hade ju gått säkert en halvtimme sedan han vaknade. Det brukade inte ta en halvtimme för honom att få grepp om situationer. Varken nya eller gamla. Nu kände han sig hopplöst hjälplös.

Med en hastig inbromsning svängde han in på parkeringen alldeles intill bankomaten. Det var hans första anhalt innan han skulle ge sig av till den tredje anhalten – jobbet. Jonas gick ur bilen och upp för banken till stora gågatan där bankomaterna var. Kön var lång. Riktigt lång. Hela Norrköping ansåg sig ha rätt att ta ut pengar på just de bankomaterna vid just det här tillfället verkade det som. Till Jonas stora förskräckelse var det kärringen med rabattkupongerna från affären som stod längst fram i ledet och fumlade med sitt kort. Han övervägde att gå fram och hjälpa henne – ännu en gång – men motstod frestelsen. Han ställde sig sist i kön och började vänta.

Långsamt långsamt krympte ledet och Jonas började tröttna. Precis framför honom stod en ung man och pratade i telefon. Han verkade uppklädd för något flådigt jobb. Jonas lutade sig fram och viskade i hans öra.

»Jag har inga underkläder på mig.«

Mannen hoppade till lite och tittade på Jonas med djupt förakt. Han gjorde en ansats för att säga något, men Jonas hann före.

»Jo, det är säkert. Vill du se?«

Äcklad vände den unge kostymklädde mannen på klackarna och gick. En mindre, tänkte Jonas och log. Nu stod han bakom en kvinna som höll ett litet barn i famnen. Han insåg att det inte vore riktigt rätt att ge dem samma behandling som den uppklädde mannen hade fått så han väntade snällt bakom dem tills de var klara. Det kändes som en evighet tills han fick göra sitt uttag. Han började fiska i fickorna efter plånboken och kortet. De fanns ingenstans att finna. Bakom honom började folk muttra och när han insåg att han inte hade något kort att ta ut några pengar med kände han hur kraften rann ur honom. Han stod där mot bankomaten en stund innan en äldre man med yvig grå mustasch knackade honom på axeln. Hans vänliga röst väckte Jonas ur dvalan.

»Hur är det med dig?«

Bakom mannen hörde Jonas hur någon, med betydligt mindre vänlig röst skrek åt honom.

»Ja, är du klar snart!?«

Och en annan.

»Skynda på nu, sölkorv!«

Jonas mötte den vänlige gamle mannens blåa ögon och gav upp alla tankar på att klara sig själv den här dagen.

»Du anar inte… Jag har blivit rånad, lurad och misshandlad. Jag känner mig inte toppen, om man säger så…«

Mannen lade sin hand på Jonas axel och ledde honom bort från den arga och stressade mobben vid bankomaten. Jonas hade ingen aning om var han blev förd och brydde sig inte heller. Han var outsägligt trött.

***

När Jonas återfick medvetandet satt han mitt emot mannen som lett iväg honom. De satt längst in i ett litet café. Belysningen var svag och väggarna var dekorerade med murgröna och affischer med kända tavlor. Mannen Jonas fortfarande inte visste något om satt och tittade tankspritt ut genom fönstret samtidigt som han rörde runt med skeden i sin latte. Han hade visst redan beställt, både till sig och till Jonas som med glädje drack av det varma kaffet. Värmen rann ner i honom och han kände sig piggare omedelbart.

»Vill du ha något mer? En macka, kanske?«

Den gamle mannen betraktade Jonas med en mätande blick, men rösten lät ärlig och Jonas nickade. I vanliga fall hade han nog tackat nej, men det här var inget vanligt fall. Mannen vinkade till sig en servitris och beställde två landgångar.

»Ska det vara mackor, ska det vara ordentliga mackor.«

Mannen log stort och den stora näsan fick honom att se ut som en gammal morfar från en dansk barnfilm som dubbats till svenska där mamman arbetade alldeles för mycket och den osnutna ungen tvingades spendera hela sommaren med den stackars morföräldern.

Jonas log tillbaka.

De satt tysta och väntade på smörgåsarna. När servitrisen kom instrosande igen betalade mannen för dem och tog emot mackorna med stor förtjusning. Han lämnade över den ena till Jonas och började själv tugga på den andra. Efter ytterligare en stund av tystnad lade mannen ifrån sig landgången och gjorde ett tappert försök att starta en konversation.

»Mitt namn är Jack, vad heter du?«

»Jonas« svarade han kort med munnen full av mat. Tystnaden lade sig igen och inte förrän smörgåsarna var helt uppätna fortsatte de att prata. Först allmänt om hur maten smakade, om vädret och om höga skatter men sedan skiftade samtalet till att handla om Jonas. Han var inte helt till freds med förändringen, men vad kunde han göra? Mannen förde konversationen som en mjuk dans.

»Vad är det som har hänt?«

»Jag blev rånad, tror jag…«

»Tror du?«

»Ja, vad kallar man det när folk går in ens hem, klubbar ner en och tar alla ens saker?«

»Rån, ja… Eller utmätning« sa Jack med glimten i ögat. Jonas bara gapade och försökte få fram något. Till slut kommer det.

»Så du känner till det?«

»Vad?«

»Utmätningarna.«

»Vad för något?«

»Utmätningarna!«

»Utmätningarna?«

»Ja, utmätningarna…«

»Vad är det med utmätningarna?«

»Inget. Det var inget. Inget alls« suckade Jonas uppgivet till slut. Han hade för ett ögonblick hoppats på att Jack visste mer om Kronofogdens utmätningar som han själv hade råkat ut för. Den gamle mannen synade Jonas skeptiskt, nyfiken på vad sjutton Jonas pratat om, men han släpper det och fortsätter på det tidigare spåret.

»Tog de alla sakerna?«

»Ja.«

»Och klubbade ner dig?«

»Ja.«

»Vet du vilka det var?«

»Kronofogden.«

»Kronofogden?«

Jonas blev otålig, men sansade sig.

»Det var vad de sa i vilket fall.«

»Du skojar?«

»Nej, men de kanske gjorde det.«

»Vad ska du göra?«

»Skaffa underkläder.«

»Men efter det, menar jag.«

»Gå till jobbet, kanske?«

»Vad jobbar du med?«

Jonas tvekade lite.

»Jag är… I emballagebranschen…«

Just emballagebranschen var vad Jonas brukade svara när folk frågade honom vad han sysslade med. Han hade till och med gått så långt att han skrivit »emballeringskonsult« på sitt visitkort.

»Du ska inte gå till polisen då?«

»Och anmäla kronofogden?«

»För att anmäla stölden, menar jag ju.«

»…Det kanske jag borde?«

»Det tycker jag, men först ska vi ordna kläder åt dig.«

Jack svepte i sig det sista av kaffet och ställde sig upp och hängde på sig jackan. Utan att se efter om Jonas följde efter började han gå mot utgången. När Jonas till slut skyndade ifatt honom log han mot Jonas. Jonas, däremot, såg orolig ut.

»Jag har ju inga pengar. Det märkte ju till och med de sist i kön.«

»Jag betalar, Jonas. Vad trodde du?«

Jonas svarade inte. Han visste inte riktigt vad han trodde, men av erfarenhet visste han att folk inte var såhär vänliga, inte som Jack hade varit. Det gick emot människans natur att hjälpa varandra och se till att någon annan mådde bra, det var Jonas övertygad om.

Jack tog Jonas tystnad som en pik och när han åter tog till ord var rösten marginellt vassare.

»Du hade bil, eller hur?«

»Ja… Jo…«

»Vi tar en tur. Var står den?«

Jonas pekade men hann inte svara innan Jack satte iväg med en himla fart i riktningen Jonas visat. Väl framme vid parkeringen väntade Jack, spanande över den stora parkeringen. När Jonas återigen kom ikapp var han konstigt nog andfådd. Det var fart i gubben. Jonas gick fram till Forden och Jack följde efter. När Jack såg skrothögen log han för sig själv, en min av bekräftad förutsägelse, och gick till passagerarsätet. Jonas låste upp och satte sig, lutade sig över och petade upp låset på andra sidan. Jack öppnade men tvekade innan han satte sig.

»Ska jag flytta på det där?«

Han pekade på sitsen och det tog ett tag innan Jonas förstod vad Jack menade. På stolen låg parkeringsboten Jonas hade fått dagen innan och han fnös lite vid tanken.

»Det är bara parkeringsböter jag fått. Gör vad du vill med den. Du kan ju slänga bort den om inte annat.«

Jack tog upp lappen och satte sig. Jonas sparkade igång det rostiga fordonet och körde ut från parkeringen. Han var på väg att fråga var de skulle, men Jack hann före.

»Kör ner mot vattnet. Och du vill nog inte att jag ska kasta den här…«

Jonas tittade på Jack och undrade vad tusan han hade menat – tänkte han betala den? – sedan föll blicken ned på pappret. Där stod det inget om några pengar som skulle betalas. Jonas kunde inte urskilja vad som stod så han slet till sig lappen och synade den. Med stora tydliga bokstäver stod det ett telefonnummer och »Ring mig om du vill, kram Tove«.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!