Hittat på min hårddisk: Färjekarlens sång #2

Nedan följer första kapitlet i Färjekarlens sång som jag hittade på min hårddisk för inte så lite sen. Prologen publicerade jag förra lördagen och övriga delar kommer på lördagarna framöver. Tyvärr är det inte särskilt bra, men lite roligt är det åtminstone. Lyckligtvis skriver jag bättre nu för tiden.

Det här första kapitlet är lite långt för att läsa på skärm, jag vet. En tröst är förstås att kommande delar är kortare.

Kapitel 1

Jonas satt bakåtlutad i stolen medan frisörskan ryckte och slet i hans långa mörka hår. Det här skulle vara en ny början, håret skulle väck och han skulle ta tag i sitt liv. Att börja sitt nya liv med att lägga tvåhundratrettio spänn på en ny frisyr sved lite i den redan tunna plånboken, men hans mamma hade insisterat på att det behövdes och Jonas hade övervägt om det var värt att göra mamma besviken för att spara in pengarna.

»Blir det bra såhär?«

Frisörskans våldsamma framfart förmildrades något av hennes lena röst.

»Jag antar det…«

»Jag ska ta ett par tag till i nacken och se till så att det är jämnt överallt, men det är inte långt kvar.«

Jonas hindrade sig från att säga något om att det var liksom meningen att det inte skulle vara långt kvar eftersom han var på väg att betala alldeles för mycket pengar för att klippa sitt långa mörka hår. Ordvitsen roade honom dock.

På bänken framför Jonas låg det ett gammalt nummer av Se & Hör. Framsidan skrek om kändispar som bryter upp, kändisar som blir par och par som blir kändisar. Han började tankspritt bläddra genom tidningen, mest för att slippa prata med frisörskan.

»Visst är det hemskt det där med kungen?« frågade frisörskan i ett tappert försök att hålla igång en konversation. »Han som verkar som en så trevlig karl!«

»Vad har han nu gjort?« svarade Jonas utan egentligt intresse.

»Har du inte hört?« Frisörskan lät uppriktigt chockad. »Han har ju haft en affär med den där nyhetsuppläsaren, Lindmark eller vad hon nu heter…«

»Åh, vilken tur för honom…« Jonas lyckades inte hindra sarkasmen trots att han försökte.

Nog hade Jonas hört om ”skandalen” alltid, men han brukade inte bry sig nämnvärt. Var det inte älskarinnor så var det knark eller fortkörning. Det blev lätt för mycket. Visst skulle han starta ett nytt liv, men Jonas tyckte att det just räckte med ett nytt liv. Det hade varit alldeles tillräckligt tidigare, om inte lite väl mycket, och han ansåg att kändisarna gott kunde få klara av sina liv själva, utan hans inblandning.

***

När frisörskan tagit av honom skynket slängde han tidningen på bänken, tackade artigt för att hon tog hans hår och hans pengar och gick ut på gatan. Höstvindarna hade just börjat stryka in mellan husen och svepte med sig kylan som en påminnelse om vad som var på väg.

Han virade halsduken tätare om halsen och satte på sig handskarna. Sakta styrde han stegen mot sin bil – en skruttig liten Ford, milt rostfärgad, årsmodell uråldrig. Den stod parkerad ett kvarter längre bort, felparkerad uppenbarligen, eftersom en parkeringsvakt just höll på att förära bilen med en oombedd autograf till ett pris på ungefär sexhundra spänn.

»Hej, du! Vänta lite!« ropade Jonas desperat över trafikbullret.

Den unga och förvånansvärt söta (för att ha ett så ondskefullt arbete) parkeringsvakten tittade upp på honom med en måttligt hjälpsam min. Hon väntade tills Jonas hunnit fram så han fick förklara sig.

»Jo, du förstår, det där är min bil…« började han trevande. Parkeringsvakten fortsatte att se på honom, fortfarande utan att göra ett ljud, men ett leende såg ut att vara på väg att spricka upp.

»Jag ska åka nu.«

Fortfarande knäpptyst iakttagande.

Jonas började sakta röra sig mot dörren på förarsidan. Parkeringsvakten fortsatte kladda i sitt block och strax efteråt räckte hon fram lappen.

»Då kan du ta den här med en gång då.« konstaterade hon bestämt.

»Men jag ska ju åka nu! Jag kan ha stått här max tio minuter för länge! Det är ju inte klokt!«

»Du kan ju alltid överklaga…«

Parkeringsvakten lät nästan oroväckande förstående och det avväpnade Jonas helt. Han ryckte åt sig lappen utan att ägna den minsta uppmärksamhet och satte sig i bilen. Han kunde se hur parkeringsvakten log mot honom. Hånle bara du, tänkte Jonas argt när han svängde ut på vägen för att åka hem till sin lilla lägenhet.

***

Det hann bli mörkt ute innan Jonas kom hem och hade parkerat bilen på den allmänna parkeringsplatsen för de olyckliga själar med bil och lägenhet. Området Jonas bodde i var inte det trevligaste man kunde tänka sig. Berusade ungdomars skränande var en regel snarare än något man kunde bli stillsamt chockad av på fredagsnatten någon gång i halvåret.

Jonas slog in portkoden och lunkade upp för trapporna. Hissen var ur funktion, precis som den brukade. Fastighetsförvaltaren ansåg inte hissen vara nödvändig utan spenderade hellre de intjänade slantarna på nya snygga färger på staketet utanför. Det var visst rött som gällde i år, men staketet verkade inte hålla med eftersom färgen höll på att flagna av..

Med viss möda fiskade Jonas upp nyckeln till ytterdörren ur fickan och lirkade in den i låset. Han vred om och dörren gick upp som vanligt.

»Varför är du hemma så sent?«

Hans flickvän Therese, som alltid fick Jonas att känna sig riktigt välkommen hem, ropade inifrån lägenheten. Jonas humör blev om möjligt ännu sämre. Med en sista uppoffring av självinsikt fick han sig att låta bli att svara. Han visste att det ändå bara skulle bli värre om han gjorde det.

Han sparkade av sig de slitna gympaskorna och hängde av sig jackan på tamburmajoren innan han gick in i köket där Therese mycket riktigt väntade, till synes ivrig att få skälla på honom för att det tagit sådan tid för honom att komma hem.

»Varför är du hemma så sent?« upprepade hon sig.

Jonas bara tittade på Therese med en trött blick och pekade på huvudet där håret numer var ungefär tre decimeter kortare än tidigare.

»Det har väl inget med saken att göra!« fräste Therese som svar, uppenbart otillfredsställd med Jonas »förklaring«.

»Är det okej om jag skyller på parkeringsvakten som gav mig böter då?«

»Fick du parkeringsböter?«

Ett litet leende, dagens andra räknade Jonas det till, smög sig fram över hennes läppar. Ingen spelad skadeglädje här inte. Han bemödade sig inte med att svara utan började gräva i det ödsliga kylskåpet.

»Har du ätit?« frågade han medan han grävde för att hitta något med bäst före-datum inom den med facit i han högt ställda tidsramen – detta decennium.

»Ja, du var ju så sen.« Thereses röst var kall och dömande, men Jonas kunde inte riktigt känna sig skyldig nog att få dåligt samvete.

»Åt du allt som var kvar?« Den här gången var det Jonas som lät dömande och Therese verkade inse att det kanske inte var så begåvat att äta som hämnd.

»Nästan…«

»Jag går och handlar.«

»Bli inte borta för länge!« ropade Therese efter honom när han försvann ut i trapphuset.

***

Det hade inte alltid varit såhär mellan Jonas och Therese. I början hade allt varit sockersött, rosa och en dans på moln, så som det brukar vara när man är nykär. De hade uppskattat varandras sällskap och förstått sig på varandra precis. Men innan de visste ordet av hade de flyttat ihop och vant sig med att leva tillsammans. Det sockersöta var som bortblåst. Jonas blev ointresserad och Therese blev snorkig och krävde kontroll över allting Jonas gjorde.

Deras vänner hade sina teorier om att allting hade gått för fort och för lätt för de älskande tu och att de aldrig hann acceptera varandra för vad de var.

I dagsläget var ingen av dem intresserad av att bryta upp. Det var enklare att låta bli, så det var det de gjorde.

***

Affären Jonas brukade handla i låg bara ett par minuter från lägenheten så det blev en promenad i det tilltagande höstrusket. Han drog jackan tätt intill sig och borrade ner nävarna djupt i dess fickor.

Väl framme i affären, slet han åt sig en korg, mer våldsamt än vad han först tänkte sig, för hela stapeln med korgar välte och orsakade ett hemskt oljud. Alla som var tillräckligt nära i butiken stirrade på Jonas och hans korgar medan han skyndade sig att ställa allting till rätta innan personalen hann dyka upp för att hjälpa till. Han tog sin egen korg och gick hastigt vidare in i butiken, mest för att folk skulle sluta stirra.

Mjölk och bröd behövdes det alltid köpas mer av, en fläskfilé och pommes frites kunde han gått kosta på sig nu när han ändå åkt på parkeringsböter alldeles i onödan, enligt honom själv. Lite andra förnödenheter, som choklad och en flaska Pommac, råkade också trilla ned i korgen innan Jonas ansåg sig redo att betala för kalaset.

Kön var lång, alldeles för lång för Jonas redan illa tilltygade tålamod. Precis framför honom stod en liten tant. En typisk tant med brun överrock, foträta skor, kjol och en miljard rabattkuponger. Framför henne var det ytterligare ett halvdussin människor beredda att lägga sina surt förvärvade slantar på färdigpizzor, tejp och gräddfil. Jonas ställde ner sin korg och suckade tungt. Han insåg att det här kunde säkert ta sin lilla tid och det skulle givetvis Therese förebrå honom för.

Kön krympte så sakteliga och till slut var det bara den lilla tanten kvar framför Jonas. Hon började lägga upp rabattkupong efter rabattkupong på disken. Det gick långsamt och Jonas iakttog spektaklet med måttlig entusiasm. Till slut tröttnade han.

»Här! Ta den här och skit i resten av de där jävla kupongerna!«

Han slängde fram en hundring. Han räknade med att det skulle täcka kostnaderna för resten av hennes varor, de som inte redan täckts av rabatter. Den lilla tanten såg skrämd ut men gjorde som han sa, och kassörskan såg på Jonas. Kunde man ana tacksamhet i blicken? Han schasade iväg tanten och började lasta upp sina egna varor på rullbandet. På ett ögonblick var allting upplagt, inslaget och betalat för och Jonas satte av hemåt med raska steg. Under tiden han var i butiken hade det börjat regna också. Just typiskt, tänkte Jonas och kände hur ilskan byggdes upp i honom.

Vattnet stänkte upp på benen där han gick hemåt med raska steg för att undvika det mesta av regnet. Den taktiken fungerade dåligt och när han slet upp dörren till trapphuset var han genomvåt. Han svor för sig själv och makade sig upp för trapporna. Med varje steg hördes ett ljudligt daskande – de blöta byxbenen mot stengolvet. Jonas försökte att gå försiktigt så att det inte skulle låta så mycket, men även det projektet misslyckades och de våta gummisulorna började gnälla när de rörde vid golvet.

När Jonas väl kommit upp till sin våning och slet upp dörren till lägenheten riktigt kokade han av ilska. Han insåg att det här var en sådan dag man borde ha sovit bort. Tittat på klockan vid halv sju, känt efter och somnat om och sen inte vaknat förrän nästa morgon halv sju, med friska tag, redo att ta sig an en ny givande dag på jobbet. Nu hade han ju inte gjort så.

Med den nu även vattenfyllda kassen gick han in i köket. Där satt Therese tyst och betraktade honom medan han plockade upp varorna ur kassen och in i skåpen.

Therese öppnade munnen för att säga något, men Jonas kände det på sig och vände sig hastigt om.

»Nej! Jag vill inte höra något nu!«

Therese stängde munnen igen och fortsatte och betrakta den snygga mannen hon en gång varit så hjälplöst förälskad i. Tankarna får iväg till deras första träff, en träff som hade varit allt annat än lyckad. Kanske borde de ha tagit misslyckandet som ett tecken på att saker och ting inte skulle fungera mellan dem.

Jonas såg henne försvinna ut ur köket och brydde sig inte mer om det. Istället började han göra i ordning mat, ivrigt påhejad av sina egna svordomar. Han hörde hur Therese pratade med någon, troligtvis i telefon. Han hörde inte vad de sa och brydde sig inte heller om det utan ägnade sig helhjärtat åt att bränna vid de fläskfilébitar han köpt. Det gick bra.

Efter en liten stund kom Therese tillbaka. Kanske borde Jonas ha anat oråd redan nu, men hans funderingar runt den här dåliga dagen tog upp all hans uppmärksamhet.

»Hur går det, älskling?« undrade Therese medan hon skickligt dolde hur road hon var av att säga det där.

»Bra…«

Jonas uppfattade bara vagt vad Therese sagt och hon ansåg sig säker nog på sin egen skådespelartalang för att fortsätta konversationen.

»Vad fin du blev i håret.«

Hon sträckte sig upp och petade lite i det våta håret. Jonas ryckte undan huvudet utan att svara och fortsatte med matbestyren. Han var riktigt hungrig nu och det hjälpte inte hans humör. Therese började duka, något hon inte gjort på evigheter, men inte heller det märkte Jonas.

När maten var färdigbränd ställde han fram den och satte sig för att börja äta. Therese satt mitt emot. Hon norpade några pommes frites som hon doppade i såsen. Jonas ägnade henne ingen uppmärksamhet. Han ville äta och sedan gå och lägga sig. Om Therese ville något annat var för honom totalt ointressant. Med snabba tuggor petade han i sig maten, lade ner allt i diskhon och klädde av sig för att gå och lägga sig.

Han hade fått av sig allt utom kalsongerna när det ringde på dörren.

»Kan du öppna?« ropade han.

Inget svar.

Han drog på sig sina byxor igen. Personen på andra sidan verkade ivrig och fortsatte att ringa, tre, fyra, tio gånger. Vem i helvete orkar vara ivrig såhär dags? tänkte Jonas medan han halvsprang mot dörren.

»Jag kommer, jag kommer!« han försökte att inte låta otålig, men de ihärdiga ringningarna satte käppar i hjulet för honom. Han låste upp och öppnade. Utanför stod två män. Den ena var ganska liten, välekiperad, såg det ut som, detta för att kompensera sin otroliga brist på skönhet. Hans hår var slickat bakåt och han hade en hörsnäcka i ena örat. Hans kompis var betydligt större. Säkert ett huvud högre och inte omöjligt dubbelt så tung. I mungipan hade han en cigarett som pyrde och hans grova armar förstärkte intrycket av att man helst skulle ha spelat i samma lag som honom när det var rugby på skolgymnastiken.

Den lille visade sig ha en nasal och otrevlig stämma.

»Kan vi få komma in?« frågade den lille mannen utan att verka bry sig om vad svaret skulle vara. Jonas synade de båda skeptiskt och efter att ha övervägt frågan en stund svarade han.

»Skulle inte tro det.«

Den store mannen, som visade sig ha väldigt håriga underarmar, tog ett steg framåt och kavlade upp ärmarna. Jonas hade sett liknande beteende i maffiafilmer på TV och började nu allvarligt fundera på om det var någon som drev med honom.

Den nasala stämman lät hotfull.

»Är du riktigt säker på det?«

»Otvivelaktigt« svarade Jonas sanningsenligt.

Den store mannen uppskattade visst inte heller Jonas något oartiga svar och satte sin stora hand mot Jonas bröst och tryckte till så att Jonas flög baklänges in i lägenheten. Han låg kvar på golvet stödd mot armarna när han såg de två männen gå över tröskeln för att börja inventera lägenheten. Den lille tog upp en miniräknare ur bröstfickan på kavajen och började slå in och räkna ihop.

»Jag förstår varför kronofogden har så bra rykte« trevade Jonas fram medan han kvävde en fnissning för vad han själv tyckte var ett lustigt skämt.

Den lille mannen tittade upp på den store med höjda ögonbryn.

»Hörde du, Slobodan? Vi behövde inte ens presentera oss den här gången?«

Den store mannen som uppenbarligen hette Slobodan svarade med ett brummande skratt som lät oroväckande vänligt för att ha kommit från en så stor och brutal karl. Jonas som trodde att han hade skämtat låg kvar på golvet med en förvånad min och lyssnade på hur den lille mannen räknade upp olika prylar i Jonas och Thereses hem och därefter satte ett föga generöst pris på sakerna.

»Soffa. Trehundra kronor. TV av senaste modell. Femhundra kronor. Trolig favoritfåtölj. En tjuga.«

Jonas funderade på att protestera men efter en kort blick på Slobodan ändrade han sig och låg kvar på golvet med armarna utsträckta.

»Äkta Salvador Dali-affisch. En tjuga den också. Blå matta. Den kan de få behålla. Stereo…«

De? Det fick Jonas att vakna till ett ögonblick. Var var Therese? Han reste sig upp trots den stora mannens blängande och gick in i deras sovrum där Therese satt och tuggade på naglarna. Han satte sig bredvid och efter en liten stunds tvekan lade han armen om Therese. Hon ryckte till – kanske av förvåning – men satte sig sedan till rätta under armen med huvudet vilande mot hans axel. En konstig känsla vaknade i Jonas. Han hade saknat det här. Att vara nära och att alltid få stöd och alltid vilja vara ett stöd. Han lutade försiktigt sitt huvud mot hennes och blundade.

Han var förvirrad, det medgav han tyst för sig själv. Vilka var de här männen och vad sjutton gjorde de här? Och framförallt – vad hade Jonas, eller kanske Therese, gjort för att förtjäna en sådan behandling?

»Köksbord. Etthundrasjuttiofem kronor. Durkslag. En femma.«

En femma för durkslaget? tänkte Jonas, det var en generös värdering. Jonas var uppriktigt förvånad. Durkslaget var välanvänt och nästan oanvändbart.

»Nej, förresten. Durkslaget kan de också få behålla.«

***

Efter en tid som kändes som en evighet kom de två männen in i sovrummet där Jonas och Therese fortfarande satt på sängkanten. Den lille mannen tog till orda.

»Vi är i stort sett färdiga nu. Det är en detalj kvar…«

Slobodan cirklade runt i rummet och tittade på de affischer som satt uppsatta vid huvudändan av sängen. En bild på John Lennon, en på Albert Einstein och en på Mahatma Gandhi. Slobodan visade sig, ironiskt nog, speciellt intresserad av bilden på Mahatma Gandhi som satt precis bakom Jonas.

Den lille mannen fortsatte.

»Vi skulle behöva reda ut ett och annat. Vilka vi är har du ju redan skarpsinnigt listat ut, men vad vi gör här är ännu höljt i dunkel. Det får bli en annan dag.«

Med de orden blev Jonas värld svart.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Kommentera