Historieboken

Originaltitel: Historieboken
Författare: Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg
Utgivningsår: 1970
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 164
Förlag: Ordfront Förlag
ISBN: 978-91-7037-473-9

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till Historieboken. Jag kan å ena sidan förstå varför man ger ut en ny utgåva av den samtidigt som jag inte alls förstås på vilket sätt den ska läsas. Historieboken är nämligen precis vad det låter som, en historiebok, utgiven första gången 1970. Twisten, om man nu får lov att kalla den så, är dels att det mesta i boken är illustrationer, serier och bilder, dels att den är – utan att ta i för mycket – något vänsterorienterad. För mig handlar läsningen om tre saker; 1. humor och självdistans, 2. att inte bara se den som en lärobok utan även som ett historiskt dokument om 1970-talet, samt 3. att problematisera läroboksförfattandet, speciellt i ämnen som historia.

Jag är tämligen säker att boken inte skrattades åt 1970. Tvärtom, sannolikt var den antingen älskad eller hatad, vilket är precis så det ska vara. Idag kan man nästan kalla det lyteskomik. Inte för att de nödvändigtvis har fel, utan för att de överdriver och har en alltför svartvit bild av världen. Det är fantastiskt att se hur de göder bilden av kapitalist som något alltigenom ondskefullt och hur de hyllar arbetarnas revolutioner i Kina, Kuba, Korea och Vietnam. Speciellt när det görs med tämligen klara bilder av vad de tycker. Det är roligt idag och jag skrattar högt flera gånger och inser att man bör ta lärdom utan att uppröras.

1970-talet var, om inte alla ljugit för mig, ett ganska politiskt årtionden, till bredden kantat av demonstrationer, pamfletter och eldande tal. Det är ganska långt ifrån dagens samhälle där det enda ställningstagandet man gör är att gå med i en grupp på Facebook. Därför är det intressant att läsa Historieboken som är så kantad av politik och ideologi. De försöker inte ens ge en objektiv bild (även om det då och då står att ”såhär är det”) och det är på något sätt lite uppfriskande. Historieboken är bara en del av något mycket mer och det är inte alls konstigt att den kom när den kom… Och visst har de poänger bland all ilska och retorik, visst har de det, även om de har en övertro till marxistisk historieteori (att alla utvecklingar strävar mot att arbetarna kommer ta makten över medlen; jag tror aldrig jag läst något som är så uppenbart marxistiskt).

Återutgivningen lär inte ha samma syfte som den ursprungliga, det har jag svårt att tro. Det postmoderna samhället (Läs mer här: en.wikipedia.org/wiki/Postmodernity) har lärt oss annat och jag tror (kanske hoppas jag till och med) att nyutgivningen av Historieboken ska visa att man behöver ta nya saker i beaktning när man gör läroböcker för barn. Historieboken avslutas med orden ”Jag tycker boken är problematisk. Ni blandar ihop fakta och åsikter hur som helst!” och det känns som att det är hela poängen med att läsa den idag.

Oavsett vad så tycker jag att Historieboken är bra. Den var förmodligen bra 1970 och den passar bra in även 2009, även om dess syfte och placering har förändrats genom åren. Man bör nog, om man läser den, ta den för vad den är. Och jag tycker man bör läsa den, kanske till och med i skolan, men inte för att diskutera den fakta som presenteras utan för att diskutera källkritik, skillnaden på åsikter och fakta och så vidare. Mycket intressant läsning är det, hur som helst.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

7 Comments

  1. jag skulle inte hävda att det är Historieboken som är vinklad så mycket som det nutida paradigmet är kapitalismens :-P

  2. Oj. Den här boken hae jag inte ens hört om förrän nu. Den måste jag ju läsa!
    Får skriva upp det på listan över saker att låna på biblioteket – när jag kommer till ett öppet.

  3. Jättekul att läsa synpunkter på den här gamla favoriten från någon i en senare generation!

    För det här VAR en favorit då när det begav sig på 70-talet! Jag blev ”omvänd” av den och presentade den sen till alla mina syskon på deras födelsedagar. Länge sen jag tittade i den – visst är den starkt vinklad men det var avsikten. Objektivitet, tyckte vi, är en schimär, vare sig möjlig eller önskvärd men det är OK bara man tydligt deklarerar sina utgångspunkter.

    Det är kanske svårt att förstå bokens effekt utan att känna till den historieskrivning som vi blev matade med från skolan – nästan bara gamla slag och kungalängder! Historieboken ger en tolkningmodell – man får hjälp att förstå varför. Och kan sen ta ställning för eller emot.

    1. Jag tänkte efterlysa folk som läste den när det begav sig, men glömde visst det. Roligt att du kommenterade i alla fall. :-)

      Det är intressant, för jag har ungefär samma inställning till objektivitet och jag saknar den tydlighet som Historieboken har i dagens undervisning. De lärare och föreläsare jag har haft har alltid (åtminstone vad jag uppfattat) till viss del blandat in sina politiska åsikter och historieteoretiska utgångspunkter utan att berätta vad de är. Det kan definitivt påverka hur man läser historia och hur man lär sig den.

      Även om mycket hade hänt mellan 60- och 70-talen och när jag läste historia i grundskolan och gymnasiet så blir lätt ämnet trist. Därför kan jag tänka mig att boken slog ned som en bomb med all sin enkelhet och berättarglädje. Fler historieböcker borde vara så idag, även om man skulle kunna gå varligare fram med sina åsikter. :-)

    2. Apropå att blanda in sina åsikter förresten; det kanske kan vara en poäng att berätta att jag är grönröd (för tillfället ;) ) och det har säkert påverkat min syn på Historieboken. En blåare person hade säkerligen varit mindre nöjd med boken, kan man tänka.

Lämna ett svar till Martin AckerforsAvbryt svar