Originaltitel: Good Omens
Författare: Terry Pratchett och Neil Gaiman
Utgivningsår: 1990
Tryckår: 2006
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 398
Förlag: Harpertorch
ISBN: 978-0-06-085398-3
Good omens är en lurig bok att recensera. Egentligen skulle jag vilja dela upp det i två recensioner, en för varje författare. Det känns tyvärr ganska uppenbart vad respektive författare bidragit med och utan att avslöja för mycket hade boken varit bättre utan den ena av dem.*
Elva år innan apokalypsen planterar himlens och helvetets sändebud antikrist på jorden för att denne skulle kunna växa upp och bli en fullgod förstörare av världar. Ängeln och demonen lyckas dock förväxla barnen och den tilltänkte antikristen (som får namnet Adam) växer upp i en vanlig familj i det lilla samhället Tadfield. Fyra dagar innan undergången upptäcker de problemet och tvingas ställa allting till rätta. Då har dock redan apokalypsens fyra ryttare börjat röra sig mot händelsernas centrum.
Idén är inte alls tokig och historien är intressant. Neil Gaiman är ju så jättebra på att modernisera myter och få dem trovärdiga. Karaktärerna är i många fall väl genomarbetade, men ett litet problem är att det är så fasansfullt många käraktärer som har relativt stora roller i den här fyrahundrasidorsromanen.
Det stora, stora felet på Good omens är humorn. I mångt och mycket är humorn i klass med Nakna Pistolen-filmerna – den är fnissig, den är fånig och framförallt passar den inte alls särskilt bra. Här lägger jag all skuld på Terry Pratchett. Hans Discworld-böcker är i många fall bra satir (även om jag inte har något till övers för dem) men den uteblir här. Neil Gaiman å andra sidan flamsar sällan bort saker men han lyckas tyvärr inte rädda Good omens.
Good omens är förmodligen jättebra om man gillar Terry Pratchett. Gör man det inte så är tyvärr den bittra sanningen att Neil Gaiman inte kan rädda boken. Det är det sämsta jag läst av Neil Gaiman och det bästa jag läst av Terry Pratchett. Det senare säger dock inte särskilt mycket…
* Ett uttalande som bygger på empiri snarare än fakta. Jag vet vad Gaiman går för och jag vet vad Pratchett går för – däremot vet jag inte exakt vem som gjort vad…
Jag vet inte, så lätt är det nog inte. Jag gillar ju Pratchett i vanliga fall och jag tycker det här är det sämsta både han och Gaiman har skrivit (okej, nu överdrev jag lite, men det är i alla fall bara ett fåtal av de typ trettio böcker jag tagit mig igenom av Pratchett som är sämre). Jag tycker den här boken är rätt okej, men inte så mycket mer. Båda författare har skrivit mycket bättre böcker enskilt.
Ajuste, min recension går att läsa här.
Fast… Jag tycker att det känns precis så enkelt när jag läser det. Det jag tycker är dåligt i boken har jag aldrig sett Gaiman göra tidigare, däremot tycker jag att det stämmer väl överens med de fem böckerna jag läst av Pratchett tidigare. Därav slutsatsen.