Från Vidingsjöskogen till ett paradis på jorden

Jag begav mig ut på ett äventyr tillsammans med Olle (Snigel.nu) och Zhuzhu (och fler anslöt senare). Vi skulle vandra på Östgötaleden de fyra milen från Linköping till Rimforsa och min vän Ingrids paradis på jorden. Det fanns främst en anledning för mig att följa med, vilket var ett av de många disparata ämnen som avhandlades på vägen och som också visade sig vara en av Olles drivkrafter då han återupptog skogsvandrandet i vuxen ålder: att återuppleva barndomens utflykter.

Som liten var jag med i Friluftsfrämjandet och tog mig hela vägen från Mulle till Strövare och Frilufsare vidare till TVM. Varje månad (Oftare? Mer sällan?) var jag med på aktiviteter, klättrade i berg, paddlade kanot eller vandrade, sov i tält och lagade risotto på stormkök eller grillade pinnbröd. Det höll på tills jag var fjorton år, ungefär. Sen försvann intresset – eller mer sant: intresset ersattes med annat. Jag saknade inte utelivet och det dröjde inte många år innan det utelivet ersattes med ett annat. Det var först när jag 1. satte klimatproblemen i ett perspektiv och 2. började ifrågasätta samhället vi lever i idag som jag återigen fann mig intresserad av att ge mig ut på äventyr. Det är nog, trots allt, Olles förtjänst att jag faktiskt gjorde slag i saken: tack! (Att jag råkar tycka Into the Wild är en inspirerande film är bara en illavarslande slump.)

Vi gav oss iväg från Berga, knallade bort förbi Vidingsjö och in i Vidingsjöskogen. Zhuzhu höll igång diskussionerna om allt möjligt, om varför vi vandrade, om mod och litteratur, om skrivande och vilket djur man skulle vara om man var ett djur. Promenerandet har alltid varit en katalysator för mina tankar, och så även nu. I kombination med djupa diskussioner och tvånget att prata engelska (Zhuzhu är utbytesstudent från Taiwan) satte mig och mina tankar på prov ordentligt. Otroligt stimulerande. Samtidigt lämnades det utrymme för personligt kontemplerande, väl behövligt sådant. Framtiden och nutiden blandades i en salig röra av tankebanor och stickspår. Fick jag några svar? Nej, men det är heller inte poängen. Svaret kommer när tankarna omsätts i handling.

Våra steg gick över asfalt och grusvägar, över spångar och härs och tvärs i slingriga skogsstigar. På vissa ställen fanns viss bebyggelse, men överlag slogs jag ändå av hur upprymd man kan bli av att det inte ligger skräp, plastpåsar och tidningar, överallt utmed stigen. Människans framfart har uppenbart satt sina spår när man går utmed (eller för den delen i) en hage, men känslan av destruktion är långt borta i jämförelse med slentrianskräpet som finns i de skogar som ligger inne i Linköping. I det perspektivet kan man tycka att det är skönt att vandringar på Östgötaleden inte är vanligare än de är.

Samtidigt känns det sorgligt. Under vår nära 2,5 mil långa vandring mötte vi inte en människa. Däremot miljoner grodor, ett par huggormar och en och annan ödla, men inget på två ben. Det är möjligt att det varit så länge, men känslan av kollektiv glömska ligger som en våt filt över hela skogen, som om vi tre är de sista som kommer att få uppleva ett spöregn under trädens skyddande kronor. Det hela förstärktes av att vindskyddet vi skulle sovit i hade fått mer permanenta gäster vilka helst såg att vi begav oss igen. Getingbon, flera stycken, och med dem tillhörande getingar hade befäst vindskyddet och gjorde det pinsamt tydligt att vi nog var de första som försökt sova där på väldigt länge. Vi grillade och badade, men tog sedan farväl av de ilskna insekterna. (Hur många av de idylliska platserna som jag besökte som barn som fallit offer för glömska vågar jag inte fundera på.)

Vi hade nämligen tur. Ingrid och Simon (en annan utbytesstudent från Taiwan) tog sig dit med bil och vi kunde i säkerhet ta oss till det Ingrid beskrivit som sitt paradis på jorden. Vandringen och utelivet fick därmed ett snöpligt slut, men ersattes av något annat, väsensskilt. I mitt liv har jag haft två platser som fungerat som fristäder i semestertider: en sommarstuga i skärgården nära Loftahammar och en fjällstuga i Sälen. Den tidigare har vi inte kvar, även om jag gärna skulle åka dit och kolla läget. Den senare har vi kvar men det faktum att stugan ligger över 40 mil bort gör det svårare att spontant åka dit. (På senare tid har även en annan sommarstuga möjliggjorts för mig, vilket är helt fantastiskt.) Jag tror att jag idag uppskattar den typen av arrangemang mer än vad jag gjorde när jag var yngre. Kanske. I annat fall bidrar min livliga fantasi till att romantisera bilden av att ha någonstans att åka och isolera sig på. Ingrids sommarstuga tillika paradis fick mig att glömma bort min mobiltelefon. Det har inte hänt sedan jag började använda sådana på allvar. Ren magi.

Sommarstugan ersätte de uteblivna äventyren från vandringen med andra äventyr. Totalt var vi tio stycken som aktivt njöt av att det var sommar i två dygn. Vi badade (och jag KBTade både min höjdskräck och att jag tycker det är obekvämt i vatten med att dyka från ett två meter högt torn, hell yeah!), paddlade kanot, solade, jonglerade, spelade spel och snackade skit. Mycket, till på köpet.

Zhuzhu beskrev poetiskt helgen såhär:

What an epic adventure it was! I met a roman soldier after a heavy rain, fought bees and an army of frogs for marshmallow, swam or rowed the boat across the beautiful lake, finally we built castles and paved roads in Carcassonne.

Det enda hon glömde var förmodligen att vi fick uppleva ett paradis på jorden. Tack alla inblandade.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!