Final Fantasy X

Tillverkare: Squaresoft
Utgivare: Squaresoft
Plattform: Playstation 2
År: 2002

Än en gång har de japanska spelutvecklarna Squaresoft klämt ur sig ett Final Fantasy-spel. Detta är den tionde (elfte om man räknar in Chronicles) inkarnationen och den bjuder på många nyheter och många timmars spelande.



Spira var en högteknologisk och avancerad civilisation. Folket förlitade sig på Machina och allt var frid och fröjd fram till en dag, tusen år innan händelserna i Final Fantasy X, då Sin först dök upp. Sin förstörde stora delar av världen och gjorde människornas liv till en plåga.
Yevoniterna, reliögsa som ”tror på” Yevon, beskyllde machina för Sins uppkomst och förklarade att när människorna sonat sina synder skulle Sin försvinna.
För att lugna och stoppa Sin samlade sig grupper kring så kallade Summoners. Dessa summoners var de enda som kunde besegra Sin genom att frammana sin Final Aeon.
Att besegra Sin var dock föga meningsfullt. De summoners som lyckades besegra Sin offrade sig själva för tio år av lugn, innan Sin på nytt reste sig och fortsatte sitt destruktiva leverne.

Huvudrollen i Final Fantasy X innehas av en yngling vid namn Tidus. Han är en duktig blitzballspelare (mer om det senare) som är på väg till en match. Under matchen blir arenan attackerad av ett stort monster och Tidus sugs in i vidundret. Nästa gång han vaknar ligger han på en främmande strand i en främmande värld.

Om det är något Squaresoft brukar lyckas oförskämt bra med så är det historian. Final Fantasy X är inget undantag. Tidus möter under sin färd genom världen många olika varelser, de flesta med en alldeles egen historia och med ett eget djup att utforska. Kalaset är sammanvävt på ett underbart sätt. Det är gediget.

Miljön i spelet börjar mörk och högteknologisk för att senare bli en fin, vacker och antiteknologisk värld. Modet är konstigt, men oerhört passande och allt från arkitektur till natur känns oerhört välgjort. Det passar ihop och bildar en jättetrevlig fantasyvärld.
Det hela förmedlas dessutom med vacker grafik.
Många mellansekvenser är in-game och i det här fallet tillåter grafiken just det. Visst, varelserna lider av en släng av Parkinson, men det får man ta. Det är vackert.
Likaså filmerna är underbart vackra. Det märks att Squaresoft vet vad de gör och flera gånger är det filmsnuttar som förmedlar den fantastiska miljön på ett mer än rättvist sätt.

Precis som de tidigare Final Fantasy-spelen bjuder Final Fantasy X på många angenäma nyheter.
Först ut är stridssystemet som inte längre är det hetsiga Active Time Battle från de tidigare spelen. Det är utbytt mot något de kallar Conditional Turn-Based som är betydligt lugnare. Det går att tänka igenom sitt nästa drag, använda konstiga förmågor eller ta en kisspaus. Systemet gynnar strategen och jag föredrar de betydligt lugnare striderna.
Dessutom har de infört att man kan byta vilka som slåss inuti striden. Det är alltså svårare att förlora för att man råkade ha fel tre karaktärer markerade och man kan satsa på spjutspets snarare än bredd. Det är också oerhört välkommet.
I övrigt fungerar striderna som vanligt. Man dödar, och dödar, och dödar, och dödar på en hel uppsjö olika sätt. Som vanligt.

I sin grupp har man en summoner, och det som i tidigare spel kallats summon och GF, kallas här Aeons och har en stor del i handlingen.
Tidigare Final Fantasy-spelare kommer känna igen kändisar som Shiva, Ifrit och Bahamut.

Den största nyheten är färdighetssystemet. Här består alla karaktärernas förmågor, attribut och liknande av ett nät. För att man ska kunna använda förmågan, eller vad det nu är man vill använda, måste man aktivera dem på rutnätet med hjälp av spheres.
Spheres får man lite överallt, främst från monster. Från monster får man även AP. Ju mer AP man har desto längre får man flytta sin karaktärs markör på det här rutnätet.
I och med att alla karaktärernas rutnät hänger ihop kan man lära flera karaktärer samma saker genom att aktivera samma noder. Man kan även välja, när man startar spelet, att låta alla karaktärerna börja på samma ställa, istället för som i vanliga fall, på olika ställen.
Sphere-systemet kan jag villigt erkänna att det kändes otympligt och svårt till en början, men ju mer jag spelade desto bättre fastnade det och nu tycker jag att det är det överlägset bästa systemet i någon Final Fantasy-spel.

Precis som vanligt finns det även ett minispel i spelet.
Den här gången är det Blitzball, vilket är en blandning av handboll, vattenpolo och rugby. Det märks när man spelar det att det inte är just där utvecklarna lagt ner sin största energi. Spelet fungerar och är hyffsat roligt, men inte mer.

I vanlig ordning är spelet fullt med flirtar till de som har spelat tidigare spel. Cid är som vanligt med, man kan hitta Cait Sith-dockor. Namn är inte sällan tagna från tidigare spel. Det ger en känsla av igenkännande, även om det mesta är helt nytt.

Final Fantasy X är verkligen ett underbart spel.
För min del var det många timmars spelglädje och kommer med största sannorlikhet bli många fler timmar. Spelet är oändligt stort och när man har klarat det så finns det fortfarande hemligheter att hitta och anledningar att starta upp en ny omgång.
Köp och spela det nu!

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!