Originaltitel: Ett nytt land utanför mitt fönster
Författare: Theodor Kallifatides
Utgivningsår: 2001
Tryckår: 2007
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 155
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 91-0-057923-8
Ett nytt land utanför mitt fönster är ännu en i raden självbiografiska böcker (den första jag läste var Ett liv bland människor) från den grekisk-svenske Theodor Kallifatides. Varje gång jag läser något av honom så slås jag av hur skicklig han är med det svenska språket, trots att modersmålet är grekiska. Just det är bara en av många saker han tar upp i den här boken som främst handlar om främlingskapet. I Sverige vet alla att han är invandrare, i Grekland vet alla att han är utvandrare. Det visar sig dessutom att skillnaderna mellan det svenska och det grekiska är stora och att man, om man blandar rätt, kan ta det bästa av de båda delarna, som återbetalning för främlingskapet.
Det är en lätt bok, lätt att läsa och snabb. Mycket beror förstås på den lediga men ändå vackra stil Theodor Kallifatides har. Vi bjuds på en odyssé i rasande fart som tar oss hela vägen tillbaka till Kallifatides Ithaka, men är det dit han vill? Med träffsäker humor gör han tydligt att vi svenska är ett bra lustigt folk. Nästan lika lustiga som grekerna. Med uppriktig kärlek och akuratess förklarar han att det är bra, att Sverige är vackert.
Jag kan köpa hans inställning till främlingskap, även om jag tycker att den ibland lutar lite väl mycket åt vi och dem, nationalism (i den bästa av betydelser) och sådant som för mig personligen inte är viktigt. Jag förlåter honom det, eftersom det är hans bild jag valt att läsa och hans sätt att se det och framförallt för att han inte gör en uppeldande predikan av tankarna, snarare en lågmäld förklaring till hur han blev som han blev. Jag önskar innerligt att jag har lika mycket att berätta om när jag börjar närma mig 70-strecket.
Ett nytt land utanför mitt fönster är riktigt läsvärd och tänkvärd och förmodligen en bättre infart i Kallifatides självbiografiska författarskap än Ett liv bland människor.
Tja, nu var ju Kallifatides knappast 70 när han skrev den här boken, utan snarare 25-30 någonting. :)
Jag tyckte också språket var helt okej, även njutbart på sina ställen (om jag minns rätt), men Peter Hansen (dåvarande lektor i litteraturvetenskap på LiU, tyvärr bortgången förra året) påpekade i någon diskussion att den boken kanske knappast var intressant på grund av just det språkliga. För att balansera bilden en smula alltså.
Fast han berättar ju om personer han inte träffat på femtio år, och det verkar föga troligt om han var 25-30 (han kom till Sverige som 26-åring, examinerades som 29-åring) när han skrev den och copyrighten i boken är från 2001 (då var han 63), har inte heller sett något om att den skulle vara skriven annat än nyligen.
Hmm. Vafan. Vad var det jag tänkte på då?
Eller, jag måste blanda ihop den med en annan självbiografisk bok av Kallifatides, typ hans debut, som jag för tillfället inte orkar kolla upp vad den heter. Jag läste båda så pass nära varandra att det är lätt hänt, tror jag. :)
Hej!
Tänkte ha några exempel på vilka motiv fanns i boken. Kan nån hjälpa mig?
tack