Det var en gång ett OS…

När olympiska spelen i Turin började trodde jag på att det skulle bli ett OS som alla andra. Sverige skulle plocka ett halvdussin medaljer och komma fyra i resten av tävlingarna. Norge skulle givetvis plocka ett tjog guldmedaljer och Finland skulle spöa oss i allt. Trots mina högt ställda förväntningar bänkade jag mig i TV-soffan för två veckor av idrottsgodis.
Ack så fel jag hade.

Det som den svenska OS-truppen åstadkommit i Turin under två kalla veckor i februari är inte annat än det största som hänt inom svensk idrott. Från skidsprintrarnas två guld på alla hjärtans dag till Tre Kronors mirakulösa match mot den finska sisun i Olympiska spelens sista final. Med facit i hand är jag oerhört stolt över att vara en del av den nation som lyckats få fram så många duktiga idrottsmän och kvinnor.

Anja Pärson är en alpindrottning med få likar. Pressen på henne var enorm innan, och kanske ännu större under spelen. Störst press satte hon nog på sig själv vilket märktes extra tydligt under det numer så repriserade kombinationsstörtloppets målgång. Skidor kastade, stavar brutna och en blick svart som natten. Det osade verkligen om Anja. Det var inget roligt att vara tredje bäst i världen på att köra alpin kombination.
Men redan innan kombinationen hade hon fått revansch (hur man nu kan få revansch på något som redan hänt?) genom sitt brons i störtloppet, men den stora upprättelsen för henne själv måste givetvis ha varit det efterlängtade guldet. Guld i slalom.
När sedan nästa guld skulle hämtas hem var det en annan flicka på A som drog en vinstlott. Anna Ottosson har så länge jag kan minnas varit en bakgrundsfigur bakom Sveriges stora alpina drottningar. När en har abdikerat har en ny drottning tagit vid utan att lämna något större utrymme åt Anna. Det gör att Annas brons känns betydligt bättre än Anjas, och kanske även mer välförtjänt.
Anja får många fler chanser, men för Anna var det här sista.

Anna Carin Olofsson visar att gammal är äldst. Senast, i Salt Lake City, var Anna Carin med och kämpade i längdåkningsspåren med namn som Olga Danilova och Stefania Belmondo. Vid 29 års ålder, strax efter de tidigare nämnda spelen, sadlar hon om och börjar med skidskytte istället. Hon blir Magdalena Forsbergs efterträdare och mot slutet av 2005 och början av 2006 gör hon riktigt bra ifrån sig i världscupen. Hon seglar naturligtvis upp som en av de stora medaljkandidaterna.
I första loppet över 15 kilometer skjuter hon bort sig och hamnar på en plats 16. Sverige börjar tvivla på sitt medaljhopp. I den efterföljande sprinttävlingen går det betydligt bättre och ACO, som hon så populärt kallas, prickar in ett silver bakom Florence Baverel-Robert. Nu hade väl ändå turen vänt?
Jaktstarten väntade och ännu en gång föll Anna Carin efter alldeles för många missar i skjutningarna. I går, lördagen den tjugofemte februari, stod en hungrig och revanschsugen svenska på startlinjen inför den avslutande skidskyttedisciplinen 12,5 kilometer masstart. Hungern hjälpte och ACO sköt bra och åkte skidor fint och gled i mål 20 sekunder före tyskorna som en guldmedaljör.

Curling är en märklig sport. Var fjärde år kryper det upp åtta till tio curlingspelare ur sina hålor och påstår att de ska ta medalj för Sverige. Var fjärde år sitter många hundratusen, kanske en och annan miljon, bänkade framför curlingmatcherna som ingen bryr sig om under övriga tiden. I år, precis som alla OS-år, var ett sådant år. Lag Peja Lindholm och hans kompanjoner var guldspekulanter precis som vanligt, och lag Annette Norberg hade tagit över efter lag Elisabeth Gustafson som självklar medaljaspirant.
Bara ett av lagen lyckades med det de hade lovat. De andra föll platt.
Damerna spelade felfritt större delen av turneringen och knep till slut ett OS-guld. De var dessutom bussiga att bjuda på lite spänning i finalmatchen. Sista stenen i sista omgången var avgörande. Det var Annette Norbergs sten och med en elegant stöt knuffade hon ut Schweiz båda stenar. Iskallt.
Damernas OS-guld var nog både plåster på såren och ett ännu större bevis på herrarnas misslyckande. Lag Peja Lindholm blev utslaget i gruppspelet. Ingenting verkade stämma. Trots frisyren.

Längdskidåkningen har varit en rätt tung gren på OS för Sverige sedan Gunde och gänget lade skidorna på hyllan. Men allting skulle ändras då en norrman klev in på banan. Svenska skidlandslagets förbundskapten Inge Bråten måste vara någon form av mirakelman. Facit för hans skidlandslag är utomordentliga tre guld, två brons och många bra placeringar i övrigt.
På de vanliga långdistansloppen var framgångarna måttliga. Vi hade stora förhoppningar på Anders Södergren och Mathias Fredriksson men de knep bara en medalj, ett brons, i stafetten tillsammans med Johan Olsson och Mats Larsson. Annars var det väldigt trögt.
På sprinten gick det desto bättre. Tre av medaljerna kunde vi kanske ha anat. Björn Lind och Thobias Fredriksson har varit väldigt framgångsrika inom sprinten de senaste åren och även om Fredriksson varit krasslig innan OS tog han chansen att visa att han var i ”rätt okej skick”.
Björn Lind och Thobias Fredriksson tog två medaljer var, dels tillsammans i sprintstafetten, dels individuellt där Björn tog guld och Thobias brons. Och det är nog sprintstafettens målgång som är mitt starkaste minne från de här olympiska spelen. Med en enorm kraft studsar Björn Lind ifrån Vasili Rotchev och Tor Arne Hetland och går i mål först. Jag trodde inte det var sant. Två guld på en dag.
Just det, två guld för strax innan hade damerna tagit guld på samma disciplin. Lina Andersson och Anna Dahlgren hade tagit Sveriges första guld i Turin. Något som, såhär i efterhand, verkar ha gett hela truppen en skjuts i rätt riktning. Damernas guld var givetvis också en stor insats, men utan direkt minnesbild.

I Salt Lake City tog Damkronorna (tiarorna?) brons. Då var det stort. Riktigt stort, för varken Kanada eller USA hade varit möjliga att rubba överhuvudtaget. Kanada stod som vinnare, till slut.
I Turin var det upplagt för en liknande sorti. Kanada hade slagit ut Finland i semifinalen och USA och Sverige gjorde upp om den sista platsen i finalen. USA stod som givna favoriter, men 0-2 till USA blev 2-2 och semifinalen skulle avgöras på straffar. Blott 16-åriga Pernilla Winberg blev matchvinnare med sitt mål och både i USA och i Sverige, ja, troligen i hela hockeyvärlden, pratades det om ”Miracle on ice”, ett uttryck som myntades i samband med USAs vinst över Sovjet i OS-finalen i Lake Placid 1980. Miraklet skickade Sverige till en final mot Kanada, en final Sverige förlorade med 1-4.
Men när slutsignalen ljöd stod två lag som vinnare.
Peter Elander, Sveriges coach, hade satt på benen ett lag med blandat äldre rutinerade spelare med unga, i många fall väldigt unga, spelare. Laget som stod på isen mot Kanada är ett lag för framtiden, ett lag som har en chans att spela jämnt med Kanada i Vancouver, om bara damerna får en chans, här på hemmaplan, att utvecklas.

Även om Tre Kronors herrlag också bestod av en diger blandning av unga och gamla, sades OS i Turin vara den sista chansen för ”den gyllene generationen” – Forsberg, Sundin, Lidström, Alfredsson. Till en början såg det inte ut som att den gyllene generationen skulle ta sin chans och upprepa bedriften från OS i Lillehammer.
Gruppspelet var, medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt, skakigt. Vinster mot lag som Kazakstan och Lettland, brakförluster mot Ryssland och Slovakien. På något sätt lyckades Sverige hamna i en kvartsfinal mot Schweiz – drömmotståndaren. En enkel munsbit tycktes det, och det riktiga provet skulle Tjeckien stå för i semifinalen.
7-3 vann Sverige med.
Finland hade gått obesegrade genom turneringen. Med en målskillnad på 27-5 (eller om det var 28, en jävla massa mål hur som helst) var Finland överlägset bäst, både framåt, men också bakåt. Journalisterna undrade hur bra Antero Niittymäki egentligen kunde vara.
En tät rysarmatch senare visade det sig att han bara kunde vara näst bäst. Bäst var de svenska kronorna. Den gyllene generationen.

Historieböckerna glömmer gärna de övriga. De som inte fick någon medaljpeng med sig hem. I skrivande stund håller arrangören på för fullt med sin avslutningscermoni och jag kommer på mig själv med att glömma folk. Fyrorna.
Sara Kjellin, världens fjärde bästa puckelpiståkare på damsidan.
Skidskytteherrarna, fjärde bästa skidskyttelaget i världen.
Damernas längdskidlag, världsfyra.
André Myhrer, fjärde snabbaste slalomherren i världen.

Svenska OS-truppen ska ha all ära. De lyckades kamma hem 14 medaljer. Sju guld, två silver och fem brons. Något liknande har aldrig hänt inom svensk idrott och det känns stort att få vara med om det, även om det bara var från min TV-soffa här i Norrköping.
Lilla Sverige har kommit in i ett rus. För två år sen var det Carolina Klüft, Stefan Holm, Christian Olsson och Kajsa Bergqvist som stod för framgångarna. Nu heter stjärnorna Pärson, Lind, Norberg, Olofsson och Tre Kronor. Men fyra år är lång tid. Vilka av Atens sommaridrottare kommer skörda framgångar i Beijing 2008? Och mer aktuellt idag – vilka kommer se till att lilla Sverige kammar hem medaljer på kallt underlag i Vancouver om fyra år?
Många av Turins stora stjärnor kommer nog inte göra det. Anna Carin Olofsson kommer då vara 37 år. Thobias Fredriksson stadiga 35. Halva herrlaget i ishockey har lagt klubborna på hyllan. Leden börjar kännas tunna igen.
Visserligen kommer Anja Pärson vara hungrigare än någonsin. Björn Lind är fortfarande bara barnet (han är 32 år 2010). Damkronorna är många unga och kommer hålla flera år framöver.
Det spelar ingen roll vad jag tippar nu, vad jag än tippar tippar jag fel.
Och vad jag än hade tippat innan de här olympiska spelen hade jag tippat fel. Det gäller de flesta, för 14 medaljer är fantastiskt underbart och fantastiskt oväntat. Jag hade gissat på ett halvdussin medaljer, inte ett halvdussin OS-guld.

SVT skötte rapporteringen exceptionellt. Reportrarna var som alltid (överlag) väldigt bra, och Sverige har lyckats skrapa ihop väldigt bra expertkommentatorer. Anders Blomquist, Niklas Wikegård, Johan Tornberg och Elisabeth Gustafson är ljus i februarimörket. Stig Strand är däremot fruktansvärt jobbig att lyssna på. Tyvärr.
Det var ett bra drag att låna in Jan Rippe som hjälpte till att hålla OS-rapporteringen på en lättsam nivå. Det var mycket humor, mycket värme som gjorde sändningarna väldigt trivsamma.
Men jag saknar Albert Svanberg…

När jag sitter med mina barnbarn och berättar om händelser från när jag var yngre, så som mamma berättar om Ingemar Stenmark och Björn Borg, då kommer jag börja med ”Det var en gång ett OS…”

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!