Den 3 september klockan 19.47 fick jag en fråga: Vill du vara samtalspartner till den norska författaren Kjartan Fløgstad på TellUs Bok- och berättarmässa?
Namnet hade passerat min blick några gånger tidigare, men då, tidigt i september hade jag ännu inte läst något av honom. Jag blev försäkrad om att vi hade många beröringspunkter trots det, så jag tackade ja (jag har lovat mig själv att min stora scenskräck inte ska sätta stopp för mig) och satte igång att läsa, både av och om Fløgstad.
Han föddes 1944 i Sauda i Rogaland i skuggan av Union Carbides mangansmältverk. Därifrån var avståndet både till Oslo och litteraturen långt, men genom hamnen och den internationella fartygstrafiken öppnades dörren till världen på glänt. Efter några år arbetandes på smältverket for han till sjöss, fram och tillbaka över Atlanten innan han landsteg i Buenos Aires. Och väl där klev han in i den latinamerikanska litteraturen, hemma hos giganter som Jorge Luis Borges, Julio Cortázar och framförallt colombianen Gabriel García Márquez. Varken Fløgstad själv eller hans skrivna ord nekar till det litterära släktskapet som tvärs över världen binder dem samman.
Jag hann läsa tre böcker från det att jag fick frågan till mässan gick av stapeln: Paradiset på jorden (2002), Dalen Portland (1977) och Krona och klave (1998). Urvalet var inte helt gjort av slumpen, men nästan. Åtta böcker finns översatta till svenska, alla befann sig i en trave på mitt skrivbord under dessa månader. Paradiset på jorden var tunn, därmed en rimlig start.
Chilenaren José Andersen växer upp vid en oas i Atacama, men som hans efternamn antyder har han band till Norden. Han lär sig norska genom att läsa Ibsen och tror sig känna Skandinavien via litteraturen. När omständigheterna tillåter ger han sig av till Norge för att följa spåren av sin far. På plats märker han att den klassiska litteraturens bild inte överensstämmer nämnvärt med platsen José besöker. Genom Fløgstad blir José Andersen en gränsvarelse som inte hör hemma någonstans, varken i Chile eller i Norden, samtidigt är han spegeln genom vilken de båda samhällena kan betraktas.
Paradiset på jorden är angelägen, visst, men framförallt är den rätt rolig. Där andra författare flåsigt jagar efter humor tycks det hos Fløgstad komma naturligt. Är det humorn som är den Fløgstadska kärnan?
Den prisbelönade Dalen Portland kom 1977 och var Fløgstads stora genombrott, även om hans debut kom redan 1968 med den symbolistiska lyriksamlingen Valfart. Genom två generationer i familjen Høysand gestaltas där industrisamhället efter andra världskriget. Fattiga bönder blir fattiga arbetare, deras barn vet sedan inget annat. Modernitetens intrång är tveeggat och friheten i många fall dyrköpt.
Dalen Portland är inte realism och arbetarlitteratur på det sätt som vi i allmänhet känner den. Snarare magisk realism, snarare socialmodernism. Den är inte lika påfallande rolig som Paradiset på jordet, istället är det en mycket mer litterär bok med tätt berättande i långa svepande rörelser, som emellanåt bryts av med exempelvis sångtexter. Är det månne ombytligheten som är den Fløgstadska kärnan, om det nu inte är humorn?
Fløgstad har många strängar på sin lyra och sett över en 50-årig författarkarriär är det inte underligt att han hunnit med mycket. Han debuterade som poet, har därefter skrivit romaner, deckare, essäer, biografier, sångtexter, reseskildringar. Han har översatt Pablo Neruda och Roberto Arlt (vilket är mer än vad svenska översättare verkar mäktat med) och deltagit i kulturdebatten. För en skrivande person finns det inte mycket kvar att göra innan man testat allt. Under ett projekt som hade premiär under våren 2018 koreograferade och dansade han sin roman Magdalenafjorden (2014).
I allt det jag läst, ja även i samtalet vi höll, finns det någonting som skiljer honom från annat, men i ett sådant brett författarskap är det nästan omöjligt att sätta fingret på vad.
Inte heller läsningen av Krona och klave är särskilt belysande ur det hänseendet. Bokens berättare är geologen Aa Aavaath, en självutnämnd ”mjuk realist” som haft någon typ av relation med en av bokens huvudpersoner, konsthistorikern Tjerand Fonn. Här får den magiska realismen, drivet att göra det vardagliga magiskt och det magiska vardagligt, störst spelrum av de böcker jag läst. Här går trådarna till sådana som García Márquez inte annat än att snubbla på, något som Fløgstad själv skickligt undviker. Den latinamerikanska litteraturen växer samman med den nordiska.
Och kanske är det där vi hittar den Fløgstadska kärnan.
Under vårt samtal på bokmässan minns jag vagt (jag var trots allt ohyggligt nervös, utan kontroll över ansiktets muskler och helt främmande för konceptet ord) att jag frågade om det fanns något självbiografiskt i Dalen Portland.
”Att läsa den självbiografiskt”, svarade Kjartan ungefär (som sagt, mitt minne är lite grumligt), ”vore nog att ta i. Men bara jag skulle kunna ha skrivit mina böcker”, tillade han ödmjukt.
Jag vill påstå att det i personen Kjartan Fløgstad finns just det som författaren Kjartan Fløgstad genom sina texter manifesterar, kärnan om vi så vill. Bakgrunden i smältverkets skugga i Sauda, resorna och nedsjunkandet i den latinamerikanska litteraturen, att under lång tid verkat i och varit en del av den norska kultursfären. Det nordiska sammansmält, lämpligt nog, med en Sydamerikansk litteraturtradition, en föränderlighet given av formerna men som ändå gjuts i samma material. Kärnan är helt enkelt mer ett grundämne. Fløgstadium, kanske.
Det började med ett samtal om ett samtal med Kjartan Fløgstad
