Desireé Ljungcrantz
125 s. Ekström & Garay 2019 (2019)
Hyperdulia av Desirée Ljungcrantz (f. 1982) är inte en ”magisk realistisk deckare” som baksidestexten beskriver den, en beskrivning som fick den att segla förbi många böcker på väg mot toppen av läslistan. När mina förväntningar kalibrerades om till vad den faktiskt var — prosalyrik i Anne Carsons anda — växte den mycket.
I korta kapitel berättas en historia i tre generationer. 1. Ett barn i färd mot att upptäcka sin värld och uppfinna sig själv, gränsen mellan fantasi eller upplevd verklighet och faktisk omvärld är upplöst. 2. En moder som på liknande sätt försöker ta kontroll över sitt moderskap, men som i mötet med barnet står öga mot öga med den uppsjö av känslor det är att vara förälder. 3. En mormoder som som är färdig med upptäckandet och uppfinnandet och istället ger sig i kast med att dekonstruera sig själv, sammanfatta ett liv levt.
Till varje kapitel fogas en fotnot som utforskar någon aspekt ur kapitlet, ett ord, en företeelse, och ofta är det intressant men underutnyttjat. Fotnoterna skulle lika gärna kunnat vara en del av den poetiska berättelsen och på så sätt kunna bidra ytterligare till den språkliga leken som är så närvarande där. Men, det ska sägas, fotnoter i skönlitteratur är överlag underutnyttjat och det finns något kittlande med att ha en kommentar från någon (författaren?) som möter det man tidigare läst.
Hyperdulia, läst med rätt ingång, är trots storleken en vindlande roman, svår att förstå men lätt att känna. Jag får ändå en känsla av att ha lärt mig något, vara rikare, även om jag inte med säkerhet kan säga vad det är. Säkert är däremot att det behövs fler böcker med samma egensinne som Hyperdulia.