Jag tänkte att jag skulle göra en serie artiklar som rankar böckerna i min bokhylla på ett eller annat sätt. Den första listan får helt enkelt handla om de snyggaste framsidorna på böcker jag äger. Vi börjar på plats nummer fem och arbetar oss uppåt.
5. Fantomerna av Klas Östergren
Jag vet inte varför, men jag tilltalas av någon outgrundlig anledning av det här omslaget. Det märkliga och färgglada flipperspelet gör mig på gott humör. Färg och form får mig osökt att tänka på inredningen på en restaurant i Gröndal med Sveriges troligen mest kitchiga inredning. Det är lite fulorientaliskt på något vis. Samtidigt är det en ganska hård kontrast mot bokens titel: Fantomerna. Egentligen är det ju inte snyggt och det är definitivt inte läsligt.
4. Världens sista roman av Daniel Sjölin
Man kan nästan tro att jag är lite kär i Daniel Sjölin så ofta som jag nämner honom på den här bloggen, men det blir lätt så när allting är så bra. Framsidan känns väldigt klassisk, lite gammeldags och – för att använda ett fulsnyggt ord – stilrent. Skulle jag någon gång få en bok publicerad skulle jag kunna tänka mig en liknande framsida. Den känns väldigt rätt på just Världens sista roman, dessutom, så där har Sara R. Acedo på Norstedts gjort ett bra jobb.
3. The Crying of Lot 49 av Thomas Pynchon
De gånger jag letar efter nya utseenden till min blogg fastnar mina ögon alltid på de som heter något med ”grudge” i. Grudgeestetiken, det moderna slitna, tilltalar mig väldigt mycket (kanske är det någon ruinromantisk bild av vår civilisation eller något) och The Crying of Lot 49 osar ”grudge” (om än skadade ytor på 1900-talets mitt) långa vägar. Det ser ut att vara en väv med sliten färg på, och ett frimärke. Det är allt och mer behöver det inte vara.
2. The Ladies of Grace Adieu av Susanna Clarke
Framsidan till The Ladies of Grace Adieu var den jag på förhand trodde skulle ligga högst upp på den här listan. Likt nummer fyra och tre på listan syftar även den här på svunna tider med blomornament och ålderdomligt typsnitt. De tre färgerna – gräddvit, svart och rosa – arbetar fint ihop och ger ett lugnt och smakfullt intryck som går hem hos mig trots att jag (macho som jag är…) ofta har svårt för rosa.
1. The Nimrod Flipout av Etgar Keret
Framsidor med bilder som direkt föreställer något är i vanliga fall inte min tekopp. Inte nog med att bilden måste passa till boken, den måste i sig vara snyggt gjord och ha ett motiv jag kan påverkas av. Kanske var det därför jag höll på att glömma bort The Nimrod Flipout när jag påbörjade den här listan. Enda sedan jag blev tipsad om den här boken har jag varit helt såld på framsidan som lekfullt framställer en person i kanindräkt som skjuter fåglar med hagelbrakare. Det är en helt hysteriskt snygg framsida och jag vet inte vad som skulle kunna matcha den (än har jag inte sett något). Därför korar jag The Nimrod Flipout till min bokhyllas snyggaste bok.
Bubblare
Det finns ett gäng som ligger och nosar precis nedanför topplistan. Alla framsidor som Dave McKean gjort ligger förstås väldigt bra till, han är ju helt fenomenal nämligen. Flowers for Algernon av Daniel Keyes var med på listan innan jag kom på att Etgar Keret skulle vara med. Av någon anledning gillar jag även Mikael Niemis framsida till Populärmusik från Vittula.
Slutsats?
Ska man ha en sådan också? Det verkar onekligen som att det finns två typer av framsidor som tilltalar mig. Den klassiska stilrena, som Sjölin och Clarke får representera, och den hysteriska, som Keret och Östergren får visa upp. Det är märkligt att jag kan blanda smak så skamlöst, men jag tycker ändå det fungerar. De spelar nämligen på helt olika strängar. Den första sorten handlar främst om funktionalitet kanske. De är snygga för att de så relativt enkelt får till en både funktionell och vacker layout. Den senare å andra sidan är alltigenom estetisk och spelar på de känslor som kommer omedelbart när jag ser dem och har egentligen ingenting med förnuft att göra.
1 Comment