De fem fulaste bokframsidorna i min bokhylla

Jag följer upp de fem snyggaste framsidorna med de fem fulaste. Av någon anledning finns det betydligt fler fula att välja på. Ibland undrar man vad som egentligen pågick i formgivararnas huvuden när de gjorde de framsidor vi snart kommer få se (och en del vi inte kommer få se, lyckligtvis).

5. Don Camillo och hans lilla värld av Giovanni Guareschi

Det här är förmodligen den enda framsidan av de fem här presenterade som har potential att vara snygg. Men nej, det sjabblas med lätthet bort. Först och främst är det inte så lyckat att lägga de två kontrastfärgerna som bakgrund, dessutom är det ett foto fult inklippt och på personens ena axel sitter en ful liten ritad ängel och på den andra axeln sitter… En logotyp om att det är en av Wahlströms Elit-romaner. Say what? Elitroman über alles! Jag önskar jag hade en sådan stämpel att spontanstämpla på mina favoritböcker.

4. Barnens ö av P.C. Jersild

Den här framsidan har ett par stora fel: bilden och texten. Bilden har inte bara ett fult motiv, det är sjukt fult gjort med en grynig soppa prickar i fula färger. Och hamburgaren ser bara jävligt otäck ut, med ketchuptungan hängande lätt på sniskan. Texten å sin sida, ja… Typsnittet liknar det som de använde i Fem myror är fler än fyra elefanter. Eller som någon snäll barnkalaspajas skulle göra istället för ballongdjur. En pajas är det i alla fall som gjort omslaget…

3. Jack av Ulf Lundell

Många böcker med fula omslag har kommit i versioner med betydligt snyggare omslag också. Jack är dock en bok jag aldrig någonsin sett med en acceptabel framsida och då är ändå den versionen en av de snyggare jag sett till just Jack. Hur som helst, de färgglada bokstäverna i efternamnet gör sig inte särskilt väl mot den orangea bakgrunden. Typsnittet på Ulf och Jack passar inte särskilt bra, ens om man bara ser till sina egna ord. Förmodligen är det kursiveringen som spökar. Bilden… Ja, nog ser jag att det är en person, men vad sjutton har den på axeln? Det skulle kunna vara någon från Hanson eller en enorm larv av något slag.

2. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Det här omslaget är det i särsklass sämst uttänkta någonsin. Jag undrar hur snacket gick på Wahlström & Widstrand när det här förslaget valdes. ”Ja, jag tänkte att rosa är ju rätt snyggt och vad kan passa bättre till rosa än rött, därför har jag gjort bokens titel i rött.” ”Perfekt, på det sättet behöver folk inte erkänna att de läser finlitteratur!” Ärligt talat. Det finns få saker som är så osmarta som att sätta en röd text mot en rosa bakgrund (det skulle vara röd text mot röd bakgrund möjligen). Jag höll länge den här som fulast någonsin, men ju mer jag tittar på ettan inser jag att jag tagit miste…

1. Enders spel av Orson Scott Card

”Hugobelönad och Nebulabelönad som årets bästa roman” lyder framsidans omdöme om Enders spel. Det är visserligen sant, men ett katastrofalt utlåtande ändå. Det borde nog ha stått ”Hugo- och Nebulabelönad” och kanske borde man ha påpekat att det gäller romaner i fantasy- och science fiction-genren. Om ändå det vore det största problemet med framsidan… Jag är nämligen lite osäker på vad framsidan föreställer. Det är ett gäng färger som inte gör sig jättebra tillsammans i den utformingen som är. Formen kanske ska föreställa något, men det enda jag kan känna mig hyffsat säker på är att det är ett öga högst upp. Ett öga som är så viktigt att man tog beslutet att särskriva det lilla ordet ”spel”. Kanske hade det varit fiffigare att högra på något annat sätt. Allt detta ligger på en stabil grund av snöslaskgrått. Väldigt stillöst på många sätt.

Bubblare

Min version av Aldous Huxleys Du sköna nya värld är inte så grann, framförallt beskrivs den som ”Den mest berömda av alla framtidsskildringar.” Glasklart. Toni Morrisons Älskade är bara alltigenom oläslig. Skrivstilstypsnitt mot spräcklig bakgrund. Den socialistrealistiska bilden som pryder Väinö Linnas Okänd soldat är förmodligen passande men inte särskilt grann för det…

Slutsats

Jag ogillar fula omslag. Okej, det är ju inte den mest avancerade slutsatsen man kan dra, men egentligen är det så enkelt. Jag ogillar framsidor där uppenbart korkade designbeslut fått råda, där inkompetens och förmodligen en god släng av starr grumlat ens omdöme så till den grad att man helt struntat i slutproduktens estetik och bara gått på en fix idé att omslaget inte spelar någon roll (vilket det ibland inte gör, men vissa böcker har jag blivit intresserad av nästan enbart på grund av omslagen).

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

15 Comments

  1. Brottochstraff <3 Den ser ut som den gör för att man snabbt ska se den i bokhyllan hemma oss andra och säga ”Ja, den där ska ju alla ha i bokhyllan”.

  2. Jag ogillar också fula omslag, och blir rätt besviken när de dessutom inträffar på nya böcker då folk ’borde veta bättre’
    (jag vet inte -varför- jag tycker att folk nu borde veta bättre, det är rätt irrationellt)

    Den senaste boken jag fick hem som var skitful var Flowers for Algernon, där de försökt göra ett collage av allt som är viktigt i boken: http://www.fantasticfiction.co.uk/images/n1/n8441.jpg

    (och I Am 8-Bit, http://retrothing.typepad.com/photos/uncategorized/iam8bit.jpg är inte så vacker den heller… men den är åtminstone on topic)

  3. Jag tyckte att det där Brott och straff-omslaget så jättespännande ut när jag var tio och plockade boken ur mina föräldrars bokhylla eftersom färgerna dragit till sig min uppmärksamhet.

    //JJ

    1. Min smak har lyckligtvis utvecklats. Fast jag tycker inte att det är lika hemskt som du verkar göra.

      //JJ

  4. Bra inlägg! Jag ska nog skriva ett eget när jag kommer hem till mina böcker i sommar. Jag har ett tredje omslag på Flowers for Algernon och det är väl någonstans mitt emellan.

    Vill någon ha ett smakprov på fula omslag jag har kan ni ju kika på den här till exempel.

    1. Det är verkligen något visst med SF-romaner och fula omslag. Av någon anledning hänger det skrämmande ofta ihop (med The Vor Game, Xhakhals Flowers for Algernon och Enders spel i åtanke, men jag har sett betydligt fler exempel (faktiskt oftare fula sf-framsidor än acceptabla och snygga ihopräknat).

  5. Jag tror det finns en ganska enkel förklaring. Förläggare och annat tänker att SF i bokform och SF på film har något väsentligt med varandra att göra och försöker därför sälja böcker som är visuellt häftiga (för det är ju det SF är på film). Problemet är bara att det som var häftigt när boken kom ut ganska sällan är häftigt fem, tio år senare. Precis som med SF på film aldrås visuella effekter inriktade på ny teknologi sällan med värdighet.

    1. Har du sett amerikanska science fiction-omslag från innan sf-film slog igenom ordentligt? Eller pulperans tidskriftsomslag? Det har inte blivit värre sedan dess. Snarare mer sobert.

      //JJ

    2. Ja, men det säger ju inte emot det jag säger, även om jag kunde formulerat det tydligare. Faktum kvarstår att förläggare tenderar att fokusera på teknologi (även om den inte är viktigt i boken alls), någonting som åldras ruskigt snabbt. Om man kikar på SF-omslag från idag tycker jag inte att de är vidare dåliga i allmänhet (de av dem som skildrar teknik då), men jag är rätt säker på att de kommer att framstå så jävligt b om en generation eller så.

  6. Lustigt, just det Enders Spel-omslaget ansåg jag redan innan jag läste det här vara det fulaste omslag jag sett.

    1. Vilket sammanträffande. :) Det är hur som helst sjukt fult så jag överväger att behålla boken även om jag skaffar den på engelska istället. Bara för att det är så fult, alltså.

Lämna ett svar till Martin AckerforsAvbryt svar