Originaltitel: Coraline
Regissör: Henry Selick
Manus: Henry Selick och Neil Gaiman
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 15 maj 2009
Längd: 100 minuter
Att göra film av Neil Gaimans fantastiska barnskräckis1 är ingen enkel uppgift. Senast någon försökte sig på att filmatisera en Gaiman-bok blev det pannkaka (Stardust) så det är inte utan viss oro jag slår mig ner framför Coraline. Och det är även nu ett uns av besvikelse som kommer till mig, om än inte i närheten av den som lamslog mig när jag såg Stardust.
Coraline är en flicka vars namn alltid missuppfattas som Caroline. Hon flyttar tillsammans med sina föräldrar till ”The Pink Palace”, en märklig byggnad med massor av fönster, dörrar och blåa saker. Föräldrarna är för upptagna för att bry sig om Coraline och under en av sina upptäcktsfärder upptäcker hon att bakom en liten dörr finns en annan lägenhet där hennes andra mamma och andra pappa bor. De är oroväckande snälla mot henne och hade det inte varit för att de hade knappar som ögon hade hon kanske fått för sig att stanna.
Handlingen och hur den förvaltas är det absolut inget fel på, tvärtom presenteras all den fantasirikedom som boken förtjänar. Neil Gaimans (och även Dave McKeans) arv förvaltas väl. Däremot ställer jag mig skeptisk till formen. Likt Henry Selicks andra storfilm, Nightmare before christmas, är mer eller mindre hela filmen gjord i lera med stop motion-teknik. Det är det i sig inget fel på, många filmer har lyckats med just de medlen. Däremot känner jag att Coraline inte riktigt görs rättvisa av de märkliga lerfigurerna. Jag hade hellre sett en spelfilm, måste jag erkänna. Jag förstår dock tanken bakom formen och kan sympatisera med den, men jag tycker att man förlorar alldeles för mycket av nerven som handlingen borde ha.
Min skepsis och besvikelse till trots, Coraline är riktigt härligt sprudlande fantasifull. Rent estetiskt är den ganska långt ifrån hur jag föreställde mig den, men det gör inget. De har gjort vad de kunnat.
1 Vilket förstås är en ganska dum beteckning. Den är näppeligen för barn och ordet skräckis är mer banalt än vad boken förtjänar. Än så länge har jag inte träffat någon – oavsett ålder – som inte tyckt den var bra och/eller otäck (utom en och hennes smak är sedan tidigare fastställd som ”inget vidare”).
Borde jag känna mig utpekad med en smak som är ’inget vidare’? :P
Jag såg Mirrormask och tyckte att den borde ha varit en serie istället (vilket den väl också är, tror jag såg en på Amazon, men jag är inte säker), och läste Coraline och tyckte att den borde vara en film istället (om inte annat för att den då bara skulle vara någon timme eller två lång), och Stardust läste och såg jag och tyckte den borde vara… i någon annans bokhylla, men jag tyckte inte att boken passade som bok så mycket, kanske hellre som serie. (Coraline hade kunnat vara bättre som serie också… … jag tror jag gillar Gaiman mer som serier än något annat). Men eh, poängen jag ville kommentera med är att jag tänker se Coraline för att jag tyckte att den bode ha varit en film från början, men det är synd att höra att den var en mindre besvikelse för någon som faktiskt tycker om den :(
Haha, ja, och du illustrerar det tydligt med din kommentar. ;)
Skämt å sido, jag måste erkänna att jag inte förstår riktigt vad det är du inte gillar (vilket förstås har med smak att göra och inte nödvändigtvis går att sätta fingret på), men även om Gaiman gör grymma serier (Sandman) så är han ju en författare som klarar att slå an en stämning och hålla i den genom en hel bok (exempel: Coraline och Stardust) och det gör honom värd att läsa och beundra som författare.
Hur som helst hoppas jag att du gillar Coraline-filmen åtminstone. :)
Jag vet inte, jag har läst en hel del av Gaiman (men jag har undvikit Goda Omen, för jag tror inte att ens Gaiman, som jag egentligen gillar, kan rädda den undan Terry Pratchett), och den jag tyckte mest om av hans böcker var ju den alla andra inte gillar – Anansi Boys. Däremot har han skrivit en hel del noveller och essäer som jag tycker väldigt mycket om (Chivalry! Babycakes!), och inga av hans böcker har jag tyckt varit riktigt dåliga egentligen. Jag gillar inte Coraline och Stardust (lite för att jag tycker stämningen han slår an i Coraline är rätt krystad), men jag gillar Gaiman och hans sätt att skriva rent allmänt. Kanske är ett av mina problem med Coraline och Stardust att de balanserar mellan att vara skrivna för barn och skrivna för vuxna, men inte ens lyckas landa solitt som ’ungdomsböcker’, vilket i mina ögon inte gör Gaimans språk och geni and whatnot rättvisa. (jmfr ’barnfilm’, ’vuxenfilm’ och ’familjefilm’ då menar jag att Gaiman växlar mellan de två första (men mest den första) utan att någonsin vara den tredje, men nu syftar jag ju givetvis på boken) The Wolves in the Walls, däremot, tyckte jag dubbelt så mycket om som någon av dem ;) Den hade känsla rakt igenom, och inte bara för Dave mcKeans bilder (jag kan tänka med huvudet också, inte bara med ögonen). utan för att den var… solid.
Men det har nog mest med smak att göra och egentligen skulle jag väl inte skriva lååånga inlägg om vad jag inte gillar med en av dina favoritförfattare på din egen blogg ^^; Det var mest ett försök att förtydliga. Och jag hoppas faktiskt också att jag gillar Coraline-filmen. Det är inte som om jag -vill- bli besviken.