Henning Mankell
255 s. Leopard förlag, 2007 (1995)
Henning Mankell (1948—2015) är kanske främst känd för två saker: den fiktiva och flerfaldigt filmade polisen Kurt Wallander samt sitt sociala engagemang. Comédia Infantil är väl i så fall den mindre kända, men inte desto mindre närvarande, sidan av författaren, den som skrev böcker som inte var deckare.
Bagaren José Antonio Maria Vaz hittar gatubarnet Nelio skjuten och under nio nätter berättar tioåringen sitt korta livs historia: från dagen då banditerna kom till hans by och han tvingades fly, om mötet med Yabu Bata och vägen till staden i sluttningen vid floden. Och förstås, om livet på gatorna och flocken av barn som han blev en del av. Han berättar och livet rinner så sakteliga ur honom medan bagaren väntar på slutet av berättelsen och förgäves försöker få Nelio att söka vård.
I Comédia Infantil tar Mankell verkligen barnens parti och diskuterar utifrån dessa frågor om ojämlikhet, kolonialism och brutaliteten människor utsätter varandra för. Emellanåt slår ordet hårt i magtrakten. Att Mankell tycks ha så svårt att gestalta barn att han låter Nelio, inom fiktionens ramar, i de flesta avseenden tänka och bete sig som en vuxen är mest en intressant detalj.
Styrkan i romanen, bortom de sociala frågorna, ligger heller inte i varken språk eller gestaltning, utan i fantasirikedomen i biberättelserna. Historien om Josés gamla och excentriska arbetsgivare Dona Esmeralda är hysteriskt rolig i all sin bångstyrighet. Detsamma gäller flera andra.
Comédia Infantil motsvarar inte riktigt förväntningarna jag hade på den mer litterära Mankell, men de var å andra sidan ganska höga efter hyllningarna i samband med hans bortgång under förra hösten. Den är trots det läsvärd med flera höjdpunkter och saker att ryckas med av.