Cees Nooteboom, i översättning av Per Holmer
73 s. Modernista 2015 (1982)
Nederländska författaren Cees Nooteboom (f. 1933) nämns ofta i nobelprissammanhang, något som inte nödvändigtvis är ett kvalitetetstecken, givetvis, men som ändå gläntar på dörren till andra författarskap. Att valet föll på En sång om sken och vara var 1. för att den var kort, och 2. för att den fanns på bokrean. Den skulle också visa sig vara lite småtrevlig.
Vi möter en författare med någon form av skrivkramp diskuterar skrivprocessen han är inne i med den andre författaren. Det är tröttsamt, den andre ställer så många jobbiga frågor och författaren själv vet inte riktigt svaren. Hur gamla är figurerna? Vad gör doktorn på kasernen? Nej, sådant låter sig inte besvaras hur som helst. Men ändå besvaras det, när berättelsen om författaren flyter samman med berättelsen om den bulgariske översten som han försöker skriva.
De drömmer om varandra, översten och författaren, drömmer varandra, och kortromanen pendlar mellan dem med ryckigheten hos något som inte riktigt trivs i sitt skinn. Det tycks meningen, understryker det krampaktiga i att försöka fånga och nedteckna en berättelse som hela tiden undflyr en. På så sätt är En sång om sken och vara en berättelse om skrivandet som inte rör sig utanför och ovanför det, utan försöker gestalta att vara i det. En rolig idé och ett perfekt format, det måste tillstås, men tyvärr är det lite tunnt och berättelsen om översten är i det närmaste helt ointressant. Jag tror inte att det är meningen, men oavsett vilket påverkar det inte riktigt resultatet.
En sång om sken och vara är kort och lättläst, perfekt för den som vill ta en kik på ett ansett författarskap, men på något djupare plan är det kanske en bok som främst attraherar andra skrivande personer som en idé, från en författare till en annan.