Arn – Tempelriddaren och Riket vid vägens slut

Eftersom de svenska storproduktionerna om tempelriddaren Arn är så pass lika och sammanhängande får de en gemensam recension.

Originaltitel: Arn – Tempelriddaren
Regissör: Peter Flinth
Manus: Jan Guillou och Hans Gunnarsson
Språk: Svenska, engelska, arabiska, franska och latin
Land: Storbritannien, Sverige, Danmark, Norge, Finland och Tyskland
År: 2007
Längd: 139 minuter

I första filmen växer Arn (Joakim Nätterqvist) upp Arnäs. Efter att han ramlat från ett torn ber hans mamma till Gud om hjälp, och som ett mirakel blir han frisk. Arn skickas då, som mamman utlovat, till cistencienserklostret Varnhem där han utbildas i allt från språk till fäktning. När han till slut får lämna klostret uppvaktas han av systrarna Cecilia (Sofia Helin) och Katarina (Lina Englund). Den första är betydligt mer intressant och hon blir gravid. Samtidigt rasar kriget om Sveriges tron, och Arns barndomskompis Knut (Gustaf Skarsgård) aspirerar nu självutnämnt på tronen. I svartsjukan över att systern blir vald av Arn påstår Katarina att Arn legat även med henne. Detta är förstås ett brott och Arn skickas återigen till klostret för att sedan skickas ut i kriget mot terrorismen muslimerna och kampen om Jerusalem. I Jerusalem gör han sig v än med Saladin (Milind Soman), men vänskapen hindrar honom inte att vinna en seger i kriget.

Originaltitel: Arn – Riket vid vägens slut
Regissör: Peter Flinth
Manus: Jan Guillou och Hans Gunnarsson
Språk: Svenska, engelska, norska, danska och arabiska
Land: Storbritannien, Sverige, Danmark, Norge, Finland och Tyskland
År: 2008
Längd: 128 minuter

Arns tjänstgöring i det heliga landet hade kunnat vara över, men en sadistisk överordnad (Nicholas Boulton) tvingar honom att vara kvar och denne för tempelriddarna genom öknen utan att ta med tillräckligt med vatten. Få överlever, men Arn är en av dem och får till slut åka hem, eskorterad av en tramsig norrman (Anders Baasmo Christiansen) och ett gäng araber. Det är dock ingen lugn och ro hemma i Sverige, även om Arn söker det. Gustaf som hållit tronen i alla år de varit borta börjar nu utmanas av sverkarna och Arn får nu utkämpa en sista strid för freden i Sverige.

Handlingarna i de två filmerna skiljer sig på en viktig punkt: den andra filmen har färre fåniga partier än första. Vill man ha det Hollywoodepiska som man uppenbart eftersträvat är det generellt rätt dåligt att göra saker fånigt. Det förtar liksom stora delar av stämningen. I andra filmen är det så pass mycket krig och ränksmiderier att det inte ges särskilt stort utrymme till pinsamheter, även om det finns en del sådant även där.

Filmerna är åt det storslagna hållet, men det förtas av att skådespelarna verkar så förvånade över att vara med i en sådan produktion att de helt tappar koncepten och spelar över. Det hjälper inte att både Stellan och Gustaf Skarsgård gör sitt bästa eller att många andra duktiga skådespelare har mindre roller, som Morgan Alling, Mikael Nyqvist och Bibi Andersson. Om huvudrollsinnehavarna misslyckas faller tyvärr det andra också.

Arn-filmerna är inget bra, vilket var förväntat. De misslyckas på många punkter, framförallt manus och utförande. Det kunde till och med ha varit ett lovvärt initiativ, men inte ens det lyckas det i slutändan bli. 1 respektive 2 i betyg till Tempelriddaren och Riket vid vägens slut.

Jag är för övrigt glad att de tre böckerna bara blev två filmer…

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

3 Comments

  1. Överspelad dialog som är helt bortomvärldslig, för att ta ett exempel. Interaktionen mellan skådespelarna överhuvudtaget, i och för sig. Allting känns lite på låtsas, som om det vore amatörer som spelade upp något kvasiskådespel i någon medeltidsattraktion.

  2. håller helt med här,
    jag satt o gapade igenom hela filmen, hela tiden så jävla förundrad över hur fånigt allt kändes.
    jag har bara sett första iofs. gav inte precis mersmak

Lämna ett svar till MartinAvbryt svar