Genom Stänk och flikar uppmärksammades jag om att Svenska akademien ger ut svenska litteraturklassiker i bokform och publicerar dem på nätet som PDF-filer. Det är ett hedervärt initiativ, helt klart, jag – och sannolikt mänga fler – borde gräva djupare i den svenska litteraturens förflutna och lättillgänglighet är då a och o.
Att våra klassiska svenska författares verk ständigt hålls tillgängliga är en viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed för vår kulturella identitet.
Så skriver de själva, och om man bortser från att ”fortlevnaden […] för vår kulturella identitet” känns onödigt (det borde vara ”för att se ett kulturellt sammanhang”, eller liknande), så slås jag av en annan sak: urvalet. Listan är mycket bred med Heliga Birgittas Uppenbarelser i ena änden och Eyvind Johnsons Herr Clerk Vår Mästare i andra. Bredd är bra, men vilka som presenteras känns inte ens godtyckligt, det känns som att det enbart är tillgången som avgör vilka som räknas som klassiker, ett tekniskt eller praktiskt problem som påverkar en tänkt klassikerkanon. Svenska akademien är trots allt en gigant när det gäller den littärera dagordningen och det är lätt att acceptera att deras råd om svenska klassiker är värda att följa. Om det inte vore för den gnagande misstanken att de faktiskt inte valt titlarna själva… Jag får känslan av att deras urval främst baseras på det de får tag på, och det vore olyckligt.
De skriver visserligen att ”[h]ittills har 28 titlar utkommit, och serien utökas fortlöpande.” Det känns naturligt, stora namn saknas och behövs. (För att ta några exempel: August Strindberg, Selma Lagerlöf, makarna Martinson, Gustaf Fröding, Carl Michael Bellman, Esaias Tegnér. För inte kan de valts bort med flit?) De kommer säkert att dyka upp, men tills vidare är det vanskligt att använda Svenska akademiens lista som en fingervisning om vad som är värt att bevaras. Tills Svenska akademien säger att ”nu är vi färdiga” får vi nöja oss med att läsa och diskutera de verk som publicerats utan att se dem i förhållande till de andra på listan. Det känns lite tråkigt, måste jag erkänna. Men å andra sidan är det få som är modiga nog att göra anspråk på att skapa en kanon (Svenska akademien tycker man skulle ha ambitionen att försöka eller komma med ett förslag, åtminstone).
Initiativet är lovvärt, men projektet är skakigt innan det är färdigt. Jag hoppas att Svenska akademien ror det i hamn och är medvetna om det ansvar de trots allt har.
Akademin skriver ingenting om vilka urvalskriterierna är – kanske kunde Hr Englund kommentera detta. Om han nu läser här. Man kan ju naturligtvis skicka ett mail …
Givetvis läser folket i Svenska Akademien här! ;) Nej, men jag ska överväga att slänga iväg ett mail till dem för att höra.
Jag har fått uppfattningen att de faktiskt försöker ”rädda” vissa böcker till eftervärlden. Ex.vis Lagerlöf och Strindberg kommer ju i nytryck med jämna mellanrum, så deras fortlevnad sköter ”marknaden” själv. Tycker det är ett toppeninitiativ, men önskar att utgivningstakten skulle vara något högre!
Okej, det är förstås en poäng, men då känns det som att öppenheten med urvalskriterierna blir ännu viktigare. Om man ser det som en litteraturkanon är det ju snarast rekommendationer, men är det ett räddningsprojekt så följer många, enormt stora problem. Vad ska räddas och på vilket sätt har det som inte räddas förtjänat att glömmas bort? Och vad är det vi redan glömt bort, för den delen? Just minnet är som bekant rätt nyckfullt, både det personliga som det kollektiva.
Men ja, att göra litteratur tillgänglig är naturligtvis alltid (nå, det finns förstås litteratur som jag personligen anser inte behöver bevaras men jag är inte sugen på att leka Gud och döma ut viss litteratur helt) bra och det är, enligt mig, en av de viktigaste uppgifterna akademien har. Jag tycker bara inte att man lättvindigt ska godta att inte få veta varför det är just den litteraturen som finns som ska räddas eller bevaras.