Up in the Air

Originaltitel: Up in the Air
Regissör: Jason Reitman
Manus: Jason Reitman, Sheldon Turner och Walter Kim
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 15 januari 2010
Längd: 108 minuter

Ryan Bingham (George Clooney) är en avskedskonsult. Han anlitas för att avskeda folk, helt enkelt. Det medför att han reser fram och tillbaka över USA, från företag till företag. Ryan Bingham mer eller mindre bor på flygplanen. Därför kommer det som en chock när den unge Natalie Keener (Anna Kendrick) revolutionerar företagsidén med det miljövänliga alternativet videokonferenser. Inga mer flygresor, allting automatiserat. Ryan Bingham blir upprörd men kompromissar. Idén kan genomföras, om Natalie följer med på en turné och avskedar folk ansikte mot ansikte. Det blir naturligtvis en omtumlande resa för dem båda.

Med Juno i bagaget är förväntningarna på Jason Reitman skyhöga, kanske orimligt höga. Tyvärr blir det snart uppenbart att nivån är en annan. Missförstå mig rätt, Up in the Air är en bra film men långt ifrån samma standard som Juno. Det finns två stora problem med Up in the Air som snart blir tydliga. Först och främst, tempot är mycket ojämnt. Vissa delar är händelserika, intressanta och på alla sätt välgjorda, men mellan de delarna kommer perioder av långsamma transportsträckor som inte riktigt fyller någon funktion. Jag tror de hade kunnat vara intressanta med lite ansträngning, men tyvärr inte.

Mitt andra problem är etiskt, vilket jag i många fall brukar ignorera, men här stör det mig på ett annat sätt än tidigare. Filmen handlar om flygresor och dessa glorifieras på något märkligt sätt. Stick i stäv med den rådande klimatdebatten är det klimatvänliga alternativet en skurk och Ryan Binghams mål att nå många miljoner miles är det viktiga. För att förenkla det hela, bör dock tilläggas. Jag köper att man vill göra en poäng av den mänskliga aspekten av att avskeda folk, det ska inte göras via en datorskärm, samtidigt har jag svårt att acceptera att det skulle vara nödvändigt med flygresor i alla lägen. Till stor del känns Up in the Air lite som en reklamfilm för flyget.

Filmens stora förtjänst – vilket till viss del visade sig i oscarsnomineringarna – är skådespelarnas insatser. Det börjar bli tråkigt att påpeka att George Clooney är bra, jag har ännu inte sett en film han varit dålig i (även om hans insats i Batman och Robin knappast kommer gå till filmhistorien). Mer överraskande för mig är i så fall de båda kvinnliga birollsinnehavarna (som mycket riktigt blev oscarsnominerade) – Anna Kendrick (som jag bara sett i en relativt blek roll i Twilight och Vera Farmiga, som jag aldrig sett tidigare och som här spelar Ryan Binghams varaktiga hotellromans. De är perfekta för sina respektive roller och samspelet med George Clooney slår det gnistror om. Utan det hade Up in the Air förmodligen varit en ganska plågsam upplevelse.

Men min kritik till trots, Up in the Air lämnar ändå en ganska söt eftersmak. Kanske skulle jag behöva se den igen, känna efter en gång till, men om jag skulle få frågan rakt ut – Är Up in the Air bra? – så skulle jag svara ”ja, mycket” och sen fundera på om jag egentligen menar det utan att kommentera det för den förtjänar nog trots allt att ses.

Relaterat

Kommentera