Tittaren

Originaltitel: Tittaren
Författare: Mattias Ronge
Utgivningsår: 2010
Tryckår: 2010
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 246
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-479-1

Att berätta historier om människor vars liv sakta men säkert faller samman som korthus är inget nytt fenomen. Bilden finns i Bibeln, i ”Jobs bok”, och har återanvänts många gånger sedan dess. Trots det tycker jag att det är en intressant intrig som rymmer många olika möjliga invecklingar, komplikationer och scenarion och som, rätt använt, kan skapa helt fantastiska historier. Men när det behandlas som en spänningsroman om förvirrade yuppies så betackar jag mig, jag hade förväntat mig så mycket mer av Mattias Ronges debutroman Tittaren.

Marcus Tirén är strax över trettio, bor med sin fru och dotter, men arbetet som katastrofkonsult tar mycket tid. Men å andra sidan lönar det sig, Marcus karriär har gått spikrakt uppåt vilket förstås gör att han kan leva ett mycket behagligt liv. Det är då, när allting går som på räls, som han ser en man dö. Han ser honom och gör en tvivelaktig insats i räddningsarbetet, men han räcker inte till – tillåter sig inte att räcka till. Efter det går allting utför, han hemsöks av den döende mannen och blir allt mer stressad över jobb och familj. Vilket pris är karriären värd?

Nå, grundförutsättningen är på intet sätt dålig, men två saker gör att jag inte kan uppskatta den här boken nämnvärt. Dels blandar han in alltför många perspektiv på berättelsen, utan att det fyller någon större funktion (vilket jag ondgjort mig över i inlägget ”Om berättelser med många perspektiv”). Istället för att fokusera på Marcus, huvudpersonen, och göra en subjektiv historia, eller låta de andra måla upp sinsemellan olika bilder av honom, så blir det en blandning av olika småhistorier som inte direkt gör varandra starkare. Tvärtom faktiskt.

Det andra, som man kunde få en föraning om i ”Om cliffhangers”, är Mattias Ronges ovilja att komma till skott. Kapitlen är korta och merparten av kapitlen avslutas med en cliffhanger som inte säger någonting överhuvudtaget. Det här är så sjukt störande att jag inte vet riktigt vad jag ska göra annat än att svära för mig själv och ta upp det i min recension. Med väldigt små medel hade det här inte varit störande överhuvudtaget, tyvärr har inte de medlen använts. För att illustrera det hela tänkte jag ge några exempel från sista raderna på några kapitel:

  • ”Mannen vände sig om och Peters hjärta stannade för en sekund när han såg vem det var.”
  • ”Ingen hade i förväg kunnat ana hur spektakulärt fallet skulle bli.”
  • ”Istället för befriande vardagstriumf kände han en bultande vardagspanik.”
  • ”Waclaw tog ett djupt andetag, orolig för hur systern skulle ta emot den obehagliga sanningen som han just skulle delge henne.”
  • ”Det som Tina Persson berättade, lika neutral och korrekt som alltid, fyllde honom med häpnad.”
  • ”Peter bestämde sig för att försöka lirka ut lite information och han kom plötsligt på hur.”

Och så här fortsätter det, tätare ju närmare upplösningen man kommer. Författarens val att under inga omständigheter nämna något för tidigt gör att saker som borde avslöjats inte kommer fram. Spänningen är inte spännande, bara störande, och det är tyvärr det som gjort djupast intryck på mig: hur man inte ska skriva spännande.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

    1. Nå, man kanske inte ska dra några slutsatser av de korta utdragen. Men om jag ska ge något omdöme om språket överlag så känns det lite gymnasieaktigt. Funktionellt, eventuellt, men utan något som är i närheten av att imponera eller sticka ut.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!