Tillägg till Jag. En fiktion

Det är lätt att förfasas över den flottigt självcentrerade litteraturen, lika ymnigt existent som banal. De senaste årens självbiografiorgie kan med blotta ögat te sig som ett isolerat fenomen stöpt i individualismens tidevarv, men med Ingrid Elams Jag. En fiktion ges en djupare bild av jagets litterära historia och efter 180 sidor mycket inspirerande och njutbar läsning ser jag jag-litteraturen med något mer blida ögon.

Kanske stammar det ur något djupare. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag skrev artiklar som ”Att göra upp med sin pappa” och ”Jag kan aldrig skriva min självbiografi” där jag ifrågasatte själva självbiografins väsen på ett eller annat sätt. Jag har öppnat upp mig själv och i större utsträckning blottat min själ i mer eller mindre litterära sammanhang. Tanken på en självbiografi ter sig heller inte särskilt avlägsen efter att jag inledde projektet Om att inte skriva. Ironiskt nog verkar det som att jag förändrats i min syn på jaget. Touché.

Jag har gång på gång tassat runt ämnet; i ”Om författarens del i verket och i ”Om skrivandet som terapi”, och nu ska jag försöka mig på ett tilägg till Jag. En fiktion.

Ingrid Elam börjar som sig bör från början, ungefär: Genom litteraturhistorien har jaget ofta framträtt storsvulet, ibland i hemlighet och ibland som en rökridå för något annat. Med Sapfos fragment upplever man ett ogreppbart jag, dolt under dammet efter tidens härjningar (och skulle sedemera följas av sådana som Walt Whitman och Emily Dickinson, även om deras undflyende jag snarare är en medveten litterär effekt). Augustinus Bekännelser lade grunden för självbiografin och Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser visade ännu en form åt jaget. Cervantes Don Quijote liksom Gustave Flauberts Madame Bovary tjänar som exempel på en närmast osynlig jag-berättare, och så kan man fortsätta. Bland moderna exempel hittar vi namn som Lars Norén, Maja Lundgren, Carina Rydberg och Karl Ove Knausgård vilkas författargärningar i mångt och mycket redan omskrivits och debatterats nästan till tröttsamhetens gräns. Alla de här har har Ingrid Elam förtjänstfullt skrivit om. Mina tillägg är hittills onämnda.

Daniel Sjölin, den förre Babel-programledaren som gjorde litteraturen till en angelägenhet i tv-sofforna, är även en mycket lovande författare. Det visar han framförallt i Världens sista roman där författaren målar upp en nära patetisk bild av en alkoholiserad programledare vid namn Daniel Sjölin och hans dementa mamma. De som kände till författarens biografi visade snabbt på det bedrägliga i jag-berättaren. Det här var ingen självbiografi och genom den skrev han in sig bland en rad författare som i sann postmodernistisk anda låter fiktionen (eller verkligeheten, vad det nu är) lösas upp i förväntningarnas kraftiga reaktion. Samtidigt var Världens sista roman näppeligen en enkel lek med genrekonventioner, vilket Daniel Sjölin – berättade om vore synd att säga, men åtminstone – nämde i en intervju med Svenska Dagbladet i september 2009 (”Att sätta punkt och ge livet ny mening”). Världens sista roman var författarens sätt att hantera

förlusten av ett barn från första jävla ordet. Frågan man ska ställa sig är varför skriver författaren just så här, varför hittar han på. Men jag slängde in några köttstycken åt kritikerna som alla högg in på – en liten lek med fiktionen och en kritik av romankonsten. Det där upptog inte så många sidor, men det var just det som kritikerna ägnade sig åt. Alla blev lurade. Men det var kanske mitt eget fel, jag ville inte att det skulle stå: ”Nu skriver programledaren om sin sorg”.

Sjölin skriver en sak, menar än annan, och jaget blir således tudelat. Det han inte skrev var kanske det han ville åt. Som ett inlägg i jag-litteraturens historia visar Världens sista roman (precis som flera av Elams exempel) väl vad som händer när läsaren ”missförstår”, när kritiken snubblar.

Det andra tillägget hör hemma i samma härad, men långt ifrån det uppenbart bedrägliga. När exempelvis Åsa Linderborg med Mig äger ingen eller Hanna Hellquist med Karlstad zoologiska använder den självbiografiska genren för att beskriva något annat gör de visserligen inget nytt. Man kan anta att såväl Cervantes som Flaubert och Rousseau i första hand ville författa sedelärande genom sina verk. Som sig bör. Linderborg och Hellquist berättar berättelserna om sina respektive pappor. Det subjektiva jaget är inte nödvändigtvis egoistiskt utan vill skänka upprättelse eller bringa klarhet gör de det bortom det omedelbart egna. På samma sätt använder Stephen King sin egen biografi för att i On Writing pedagogiskt ge sina tips på hur läsaren blir en bättre författare. På samma sätt men i andra änden av skalan finns historiker (i ordets vidaste bemärkelse) som Göran Hägg och Herman Lindqvist som låter det egna jaget stå ivägen för det historiska skeendet som ska beskrivas. De tar sådan stor plats och deras beskrivningar ter sig så godtyckliga att man frågar sig vad deras agendor egentligen är. Samtidigt är de i viss mån ärligare än de författare som gör godtyckliga urval utan att skänka läsaren ledtrådar om att så är fallet.

Det här är inget konstigt. Genom jaget är det lätt att empiriskt visa att de teser man framför eller den berättelse man förtäljer är autentisk i någon mån. Jag använder samma grepp själv i allt jag skriver, inte för att lura eller bedra utan av bekvämlighet och för att det förmodligen gör det lättare för mig att skriva och för er att läsa.

Det Ingrid Elam tar upp (som jag själv behandlat i ”Om tusen kärleksfulla lögner” och som Elam ger ledtrådar om redan i titeln) och som är så viktigt att inte glömma när man pratar jag-litteratur är att allt författande är fiktion. Du kan ha vilka anspråk du vill, men när du konstruerar ditt jag är det färgad av en rad faktorer och du kommer aldrig undan dem. ”Hos [Pierre Choderlos de] Laclos finns inga hjältar, bara personligheter som ljuger lika skickligt som goda författare”, skriver Ingrid Elam och vid ett senare tillfälle har jag för mig att hon konstaterar att författaren hittar på, och varför skulle den inte göra det, men jag har slarvat bort citatet och vet därför inte om jag inbillat mig det. Poängen kvarstår dock och går som en röd tråd genom hela Jag. En fiktion, och bara det gör det till en av de mest intressanta litteraturvetenskapliga böckerna jag stött på.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!