Till kulturvetenskapens lov

Jag har läst kulturvetenskap vid Linköpings universitet. Vettigheten i den utbildningen ifrågasätts med jämna mellanrum (oftast från Svenskt Näringslivs generella håll, men även av slentrian), men mig förändrade den för alltid. I den här artikeln kommer jag kort redogöra för hur det förändrat mig och några av de många sakerna jag lärt mig.
     Kulturvetenskapen vid Linköpings universitet bestod, åtminstone när jag läste det, av fyra ämnen: filosofi, historia, konstvetenskap och litteraturvetenskap. Det är alla ämnen som gör att man, som jag så ofta och aningslöst skämtat, gör att man blir bäst på de bruna frågorna i Trivial Pursuit. Vi läser om, och tar till oss, världens historia från mänsklighetens början fram till idag. Det är en faktatung läsning och när tentorna väl ska skrivas vill det till att man lyckas sortera bland alla namn, årtal, platser och ismer.
     Det leder till den första egenskapen jag har min utbildning att tacka för. Jag ska, innan jag avslöjar vad, först erkänna att jag på intet sätt var lika mottaglig för alla ämnen och jag skrev min beskärda del omtentor, men övning ger — som bekant — färdighet.
     Nåväl, den första förmågan är konsten att värdera påståenden och sortera information, mestadels inuti huvudet. Det hänger naturligtvis ihop med att jag vet betydligt mer nu än för sex år sedan när jag började studera, men jag känner — ja, känner fysiskt — hur min hjärna arbetar på ett annat sätt. Som tydligast blir det när jag utsätts för många frågor under en kort tid (vid en frågesport till exempel), men fungerar även när jag skriver eller pratar. Varje tanke är en del i en process att plocka fram kunskap och fundera på vad som är rimligt. Någorlunda metodiskt, även under tidspress, sorterar jag vad jag vet eller känner till, prövar svaren och hamnar ofta nära eller till och med mitt i prick. När jag väl svarar fel visar det sig ofta att jag inte kände till svaret alls eller tillräckligt mycket om det för att kunna placera det. Förr blev jag arg eller besviken när jag svarade fel, men nu erkänner jag mig snarast besegrad och försöker att komma ihåg svaret till nästa gång.
     Det var så jag till slut klarade mina tentor.
     Den andra egenskapen är ibland en förbannelse, men överlag är jag glad att jag besitter den och inte motsatsen.
     Tillsammans med kunskapen, som en motor till stommen av fakta, kommer analyshjärnan. Den ligger där djupt inne i den gråa massan, någonstans i närheten av reptilhjärnan, kan man tänka, och övervakar varje intryck som en annan radioanstalt. Den lämnar mig aldrig ifred, går inte att stänga av. Låt mig förklara:
     Genom kulturvetenskaperna får vi tillgång till en rad kraftfulla verktyg, så kallade analysmetoder. Metoderna, så som vi uppmuntras att använda dem, syftar främst till att appliceras på kulturen. Det kan handla om feministisk, marxistisk eller post-kolonial teoribildning men också om poststrukturalistisk eller ekokritisk analys (vad de innebär är inte det här rätt artikel att utveckla det i). Med denna digra verktygslåda ska vi sedan gå lös på enskilda verk, konstnärskap eller trender för att se vad som ligger dolt under ytan, vi skriver tentor och uppsatser som ställer hela vårt handhavande, för att inte säga vår hantverksskicklighet, på sin spets.
     Ofta kokas humaniorans svagheter ned till ett ”det finns inga rätt eller fel” eller ”alla kan läsa en bok, se en tavla, tänka en tanke”. Visst ligger det något i det, men två saker motsäger att det skulle vara just en svaghet: 1. återigen, övning ger färdighet. Det kan inte upprepas för många gånger och det gäller i allra högsta grad kultur, och 2. det finns kanske inga rätt eller fel, men det finns definitivt bättre eller sämre tolkningar av såväl kulturyttringar som samhällsfenomen. Jag vill hävda att bredvid den tränade står sig den otränade slätt där (sen kan man förstås träna på många olika sätt).
     Analyshjärnan har gått så långt, i mitt fall, att allting betraktas genom ett filter. Oftast något av de som belyser maktstrukturer, ska väl sägas. Jag har återvänt till min barndoms favoriter med nostalgiskt skimmer i blicken, för att snart finna mig i ett resonemang rörande kvinnobilder och undertexter. Vissa av favoriterna överlever, för andra faller domen hårt (till min stora fasa, framförallt) när analyshjärnan arbetat färdigt. Dock tar sig hjärnan ytterligare friheter. Samtal, artiklar, beteenden och mönster som inte alls har med kultur att göra ses med samma glasögon.
     Detta har gjort mig till den jag är idag: en tänkande varelse, politisk och engagerad, nyfiken och nyanserad, med en stor lust att göra världen till en bättre plats. I samhället, med kulturen och analyserna som några av mina redskap.
     Detta är jag evigt tacksam för.

Relaterat

Kommentera