The Zero Theorem

the-zero-theorem-vinjett

the-zero-theorem

Regi: Terry Gilliam
107 minuter. 2013


Terry Gilliams (1940—) senaste film, The Zero Theorem, är en dystopisk film som utforskar alltings meningslöshet på ett synnerligen direkt sätt. Qohen Leth (det tog mig pinsamt lång tid att koppla referensen, givet att jag gör exakt densamma i min roman Gudsförgäten), spelad av en okaraktäristiskt tillbakadragen Christoph Waltz (1956—), väntar ett telefonsamtal. Hela hans — eller kanske ”deras”, för Qohen envisas med att referera till sig själv i plural: vi och oss — existens hänger på telefonsamtalet och varje sekund på jobbet är en sekund då han kan missa det. Han jobbar som en tok och känner sig alltmer sjuk, döende till och med, och ber om att få jobba hemifrån.
     På hälsokontrollen han bara tillåts gå på om projektet han jobbar på är färdig konstaterar läkarna att enligt deras erfarenhet är döende inte särskilt produktiva.
     Till slut får han som han vill och sätts på att lösa noll-teoremet. Datorer riggas upp i hans hem och han börjar slita med att sortera kuber med matematiska pusselbitar i ett Minecraft-liknande spel. Med jämna mellanrum påminns han om att deadlinen närmar sig med stormsteg och att 0 inte är lika med 100 %, alltså är uppgiften inte löst och han får börja om. Som väntat tär det här på hans redan sargade psyke.
     Qohen, i all sin flertalighet, blir sinnebilden av det meningslösa arbetets människa. Han väntar på något, ett samtal, som ska ge hans liv mening, något det tidigare saknat. Han arbetar på ett jobb han säger sig avsky och som av allt att döma tycks gå ut på att bevisa alltings meningslöshet. Han är helt frikopplad från sin omgivning, liksom alla andra, och han ifrågasätter sin arbetssituation:

We fail to se the logic in wasting time commuting to a cubicle where we work independently amid other workers similarly cubicled.

I någon mån blir Qohen en manifestation av kollektivet ”individualisterna”. De — vi? — som har meningslösa jobb som tar så mycket tid och energi att meningen med livet glömts bort. Vi förväntas sluta upp att ”bitching and moaning”, som Qohens närmaste chef, spelad av David Thewlis (1963—). ”It’s not that bad.”
     Kontrasten mot chefen och samhällets ytliga pastellfärger och reklambudskap är tydlig. Den står för en kommersiell lösning på alla livets problem. Mancom, megaföretaget Qohen jobbar för, erbjuder sig att göra folks val och sköta prioriteringar åt alla genom följande reklambudskap:

We live in a chaotic, confusing world. So many choices, so little time. What do we need? Who do we love? What brings us joy?
     Mancom: making sense of the good things in life.

The Zero Theorem berör arbetskritik, individualism och meninglöshet och det är lovande frön som sås, men jag upplever att den fastnar lite i ansatsen. På något sätt är idén bättre än manuset vilket inte minst visar sig i att filmen håller ihop ganska bra ett tag, men mot slutet rinner det mesta bara ut i en konstig soppa. Jag kan tänka mig flera slut som hade varit bättre och knutit ihop de viktiga teman som diskuteras.
     Det är visserligen tråkigt, men ett betydligt mindre problem än de tendenser av gubbsjuka som tyvärr hamnar i centrum för Mélanie Thierrys (1981—) roll. Thierry spelar sexarbetaren Bainsley vars enda uppgift är att hålla Qohen på banan. Med skolflickelook och till tonerna av en mysromantisk version av Radioheads Creep välkomnar hon Qohen till sin webbplats genom vilken hon tar med honom till en virtuell strand där solen aldrig går ner och han har hår. Jag förstår att en del av poängen är att visa den degenererade, ytliga värld de befinner sig i, men här faller filmen i onödiga stereotyper som med lite fantasi hade kunnat undvikas. Thierry spelar väl och hon, liksom filmens idé, förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen för den manliga blicken.
     Men här, liksom i alla Gilliams filmer, är stilen på såväl kameraföringen som scenerierna omisskännliga och oerhört inspirerande. Där de existentiella frågorna inte alltid går så djupt som jag kan önska, tar det visuella vid. Qohen Leths hem, en förfallen kyrka, står i skarp kontrast till de glättiga ytorna på hans arbetsplats, och vägen däremellan är en kamp mellan sliten betong och lysande reklambilder (varav en berättar om Batman the Redeemer). Allting kryddat med Gilliams konstiga manicker och fantastiska maskiner. Mycket känner man igen från de fantastiska Brazil (1985) och Twelve Monkeys (1995).
     The Zero Theorem var bättre än jag trodde, men sämre än jag hoppades och till syvende och sist förtjänar Gilliams filmer att ses och kritiseras för det mindre bra, diskuteras där den berör något viktigt, snarare än som vanligt är: bara glömmas bort.

Relaterat

Kommentera