The Life-Changing Magic of Tidying

the-life-changing-magic-of-tidying

Marie Kondo, i översättning av Cathy Hirano
240 s. Vermilion, 2014 (2010)


Det var några år sedan trenden att göra sig av med prylar för att minska stöket såväl runt omkring sig som inuti, så kallad minimalism, startade. En av de banbrytande (och bästsäljande) böckerna var The Life-Changing Magic of Tidying av japanska Marie Kondo. I boken beskriver hon sin KonMari-metod som hjälpt många att få ordning på hem och liv.
     Eftersom jag sympatiserar med tanken på att vi generellt har för mycket saker och borde tänka noga på vad och hur vi skaffar dem (även om jag är dålig på att praktisera det) kastade jag mig in i The Life-Changing Magic of Tidying. Det är bland de konstigaste läsupplevelserna jag varit med om.
     För metoden Kondo förespråkar är egentligen ganska simpel. För varje sak du äger ska du ställa dig frågan: skänker den här mig lycka? (Eng: ”Does it spark joy?”) Om nej ska du göra dig av med det, om ja kan du med fördel behålla den. De sakerna du behåller ska ha en särskild plats i hemmet. Det är inte så konstigt, största källan till stök är att man inte lägger tillbaka sakerna på sin plats, inte sällan för att just det saknas.
     Draget till sin spets är förstås frågan om lycka helt befängd. Ser jag mig omkring i vår lägenhet här är ju prylarna som är källa till lycka ganska få och trots det har jag inte för avsikt att någonsin göra mig av med vårt kylskåp, alla våra bestick, skrivbordslampan eller mina termobyxor. Först i en kort och okommenterad passage mot slutet av boken nämner hon att användbara saker nog trots allt inte räknas. Här känner jag att det nog hade krävts ett större fokus på just det, men okej.
     Det är heller inte särskilt kontroversiellt att tolka det som att jag kanske äger fel saker. Vem är jag att påstå att det inte finns en skrivbordslampa som kan skänka mig lycka? Eller bestick? En del av kritiken mot minimalismen har fokuserat på ekonomi och klass och i min läsning av The Life-Changing Magic of Tidying tycker jag att det är befogat. Det tycks mig krävas både tid och pengar för att nå målet med denna livsstilsförändring och tror man att det skulle vara gratis att göra sig av med stöket och bara omgärda sig med saker som skänker lycka är risken stor att man bedrar sig.
     Tyvärr behandlar Kondo inte den frågan alls, och mycket av hennes argumentation är slapp på nivån ”men ändå”. Istället ägnar hon en stor del av boken åt en inställning till saker som jag inte alls skriver under på, varken känslomässigt eller rationellt. Hon animerar objekten, ger dem tankar och känslor, och bemöter dem med en respekt som motsvarar den man bör bemöta sina medmänniskor med.

Yet all these possessions share one thing in common. Think about why you have the things you do. If you answer, ‘because I shose them,’ or ‘because I need them,’ or ‘because a variety of coincidences,’ all of these responses would be correct. But without exception, all the thins you own share the desire to be of use to you.

Hon fortsätter sedan att förklara att ödet har fört oss samman, mig och mina saker, och att de inte är arga på mig för att jag inte använder dem. Istället kommer deras positiva energi att komma tillbaka till mig om jag gör mig av med sakerna. Min inställning till saker är den rakt motsatta, men så är det Kondo som är experten på att stöka undan och jag som lever i röra.
     För hur mycket jag än stör mig på saker som tycks ha liv som de i Skönheten och odjuret (1991), slapp argumentering och traditionella könsroller så finns där en hel del som jag vill ta med mig, göra och komma ihåg. Jag vill röja ut saker, jag vill lära mig att vika kläder och jag vill organisera de saker som blir kvar (ni ska se min strumplåda nu). Det är högst troligt att i samband med nästa flytt, om det nu blir någon, kommer en hel del av Kondos tankar, tips och metoder att finnas med.
     Som ingång till minimalism och startskott för röjande är jag dock inte säker på att The Life-Changing Magic of Tidying är särskilt bra. Hade jag inte redan läst en del annat om det hade jag förmodligen avfärdat en hel del. Jag sträckläste den ändå, jag slet mitt hår ena sekunden för att göra mentala anteckningar i nästa, och när jag tittar på boken kan jag inte direkt säga att den skänker mig någon lycka, men…
     … Men ändå.

Kommentera