The Heart goes Last

the-heart-goes-last-vinjett

the-heart-goes-last

Margaret Atwood
306 s. Bloomsbury Publishing 2015 (2015)


Margaret Atwood (f. 1939) är mästerlig i att skildra förfallna samhällen med säregna drag. I The Heart goes Last har finanskrisen skruvats upp ett litet snäpp och konsekvenserna rullas prydligt ut.
     Det äkta paret Stan och Charmaine bor i sin bil efter att ekonomin för det stora flertalet kraschat. Ingen vidare tillvaro, så när de får höra talas om det slutna samhället Consilience gör de en ansökan för att få flytta in. Självklart får de det, och nu ska väl alla deras drömmar om lugn och ro besannas? Nej, så enkelt blir det naturligtvis inte.
     Consilience är idén om att kombinationen av ett noga kontrollerat slutet samhälle och ett fängelse, där invånare och interner byter plats med varandra kontinuerligt ska lösa alla tänkbara problem. Ingen brottslighet, ingen arbetslöshet, ingen hemlöshet. I all orimlighet ter sig visionen trots allt ganska funktionell. Det är en av Atwoods många styrkor.
     Trots allt är det inte frid och fröjd och under fasaden bubblar både dolda motiv och hemliga förbindelser vilka alla mynnar ut i att Stan och Charmaine tilldelas roller de kanske inte hade varken förutsett eller önskat.
     The Heart goes Last är i vanlig Atwoodsk ordning en fantastisk och dystopisk skildring av världsordningar som inte känns alltför långt borta. Kanske är förutsättningarna här något mer krystade än vad de varit i andra böcker av kanadensiskan som jag tidigare läst. Trots det håller boken väl. Det är mycket tack vare intrigen, humorn och den fullständigt obarmhärtiga behandlingen av de stackars huvudpersonerna.
     I övrigt är The Heart goes Last en kommentar om frihet kontra trygghet. Svaret är naturligtvis att frihet är att föredra, men samtidigt att tron på total trygghet i sig kan vara stark nog att befria eller förslava en människa.
     The Heart goes Last är en mycket typisk Atwood-bok, men håller inte riktigt i jämförelse med exempelvis Oryx & Crake (2003) och The Handmaid’s Tale (1985). Trots det är den mycket läsvärd och Atwood cementerar sig som en av mina favoritförfattare.

Relaterat

Kommentera