The Forgotten

Originaltitel: The Forgotten
Regissör: Joseph Ruben
Manus: Gerald Di Pego
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2004
Längd: 91 minuter

Mamman Telly Paretta (Julianne Moore) förlorade sin son i en flygolycka. Det är åtminstone vad hon tror, men både hennes make (Anthony Edwards) och hennes psykiatriker (Gary Sinise) påstår att hon aldrig haft någon son. Telly är dock svår att övertyga och ger sig ut på en till synes hopplös jakt efter sanningen tillsammans med en annan förälder (Dominic West) som förlorade sin dotter i samma olycka.

Det är så frustrerande. Jag tyckte filmen var riktigt bra och handlingen intressant fram till ungefär halva filmen då man började få en aning om vad som kunde vara twisten. Jag satt verkligen och upprepade mantrat ”Hoppas att det inte är så, hoppas att det inte är så…” Det hjälpte tyvärr inte och mina farhågor besannades. Vilken enormt fånig film det blev helt plötsligt och det är hela grunden till det dåliga betyget jag ger den.

För på alla punkter, förutom förklaringen till handlingen, är The Forgotten en riktigt bra film. Okej, riktigt bra är kanske att ta i, men den är intressant, skådespeleriet är okej och den är rätt välgjord.

Jag funderade på vad jag skulle tycka om filmen rätt länge. Till en början hade jag rätt stort överseende med den urusla twisten, men ju mer jag funderade på det desto mindre förlåtande blev jag. Till slut kom jag fram till att The Forgotten gjorde mig så frustrerad över hur en så pass bra idé kan bli så dålig. Undvik The Forgotten om du har möjlighet.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

4 Comments

  1. Kul med en till 101:are. Lycka till.

    Och angående filmen. Det är mycket riktigt en bra halvfilm. Jag tycker att det är ett konstant problem med Hollywood-filmer att de helt enkelt inte bär hela vägen i mål. Kanske inte bara Hollywood, men det är sällan jag känner så med exempelvis franska filmer.

  2. Åh, det är alltid roligt att se att fler nåtts av projektet. Tack och tack detsamma får man väl säga. :)

    Tja, det görs bra filmer i Hollywood även om det är kassakorna som får mest uppmärksamhet (och jag antar att dåliga franska filmer inte kommer till Sverige i samma utsträckning som bra dito). Problemet är väl när den primära drivkraften är att locka så många som möjligt så faller eventuellt djup eller originalitet bort till förmån för bredd och det kan mycket riktigt vara ett fenomen framförallt i Hollywood.

  3. Hollywood är absolut fylld med bra filmer också, men jag tror att du är på rätt spår med att det är pengar som är drivkraften. Det är ofta det försvinner delar ur filmen för att få ner ratingen, exempelvis från R till PG13. Ibland helt emot regissörens vilja. Allt bara för att få in mer folk i bio-salongen/Videouthyrningen.
    ”Director’s cut”-filmer är ju en fingervisning, även om de inte alltid görs av regissörer besvikna på final cut.

  4. När de visade Ingmar Bergmans Persona var det en kort intervju med Bergman om filmen och den hade visst blivit censurerad. Visserligen bara en fjärdedels sekund eller något sådant, men en censurering likväl. Det borttagna bestod av en erigerad penis i inledningen på filmen. Därför var det som visades på SVT då en Director’s Cut vilket Bergman ivrigt framhöll. Och det har inte så mycket att göra med något, men det är en rolig Director’s Cut-anektod. :)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!