The Book of Eli

Originaltitel: The Book of Eli
Regissör: Albert Hughes och Allen Hughes
Manus: Gary Whitta
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 26 februari 2010
Längd: 118 minuter

År 2043 har världen så sakteliga börjat återhämta sig efter ett krig som förstörde hela planeten. Här och var har samhällen bildats, men det är fortfarande den starkes rätt som gäller och förtrycket av de som inte är starka är omfattande. Här finner vi Eli (Denzel Washington), en man med ett uppdrag som inte låter sig stoppas av någon, inte ens av den diktatoriske Carnegie (Gary Oldman) som mer än något annat vill ha tag i världens mäktigaste bok. En bok som Eli råkar ha i sin ägo.

Jag erkänner villigt min svaghet för post-apokalyps och det var väl främsta anledningen till att jag såg The Book of Eli trots förvarningar. Och det är ändå så, filmens främsta förtjänst är dess utseende. Det är en omfattande förvandlig landskapet utsatts för, stereotypt torrt och ökenlikt, motorcyklar och folk med märkliga solglasögon. Trots att jag sett det för tilltalas jag en smula av det, även om det inte är långt så intressant som det skulle kunna vara, i jämförelse med Vägen exempelvis (en film som på alla punkter överglänser det här katastrofala avlatsbrevet).

En rad prominenta skådespelare skymtar förbi – redan nämnda Denzel Washington och Gary Oldman, dessutom Michael Gambon, Tom Waits och Frances de la Tour – men även om de är duktiga så har de inte förmågan att utföra mirakel (filmens tema, till trots). Det är lätt att anta att de inte hade så mycket att arbeta med och frågan är vilken typ av hållhake någon hade på dem för att de alls skulle ställa upp på det här tramset. För det är vad det är: trams.

Bland det första som händer är att Eli tar upp en iPod. Det satte liksom ribban. Därefter kommer en orgie i dåliga, rentav urusla, repliker, bibelcitat, fåniga actionscener och andra konstigheter. Med lite fantasi hade det kunnat bli rätt bra, men förutom i det rent estetiska finns inga överraskningar, inga förvecklingar, ingenting att fundera över. Skurkarna är skurkar och hjältarna hjältar och hjältarnas hjälte är Eli som släpar runt på en bibel, för det är naturligtvis det som är det kraftfulla vapnet. Moralkakorna strömmar ut som från fader vårs bageri och man känner sig lite smutsig av hur enkel världen utmålas. Jordens undergång bör rimligtvis inte hanteras så lättvindigt som här.

The Book of Eli är skräp. Som stillbilder hade det kanske kunnat utgöra lite schyssta skrivbordsbakgrunder, men i övrigt är allt man lämnas med en klibbig hinna av skenheligt amerikanskt sentimentalt och fullständigt verklighetsfrånvänt smör.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. Det låter som en film jag borde se, för just nu känner jag rätt mycket för snygga miljöer (postapokalyps, steampunk, scifi, robotar och medeltidsmuslimska riken mest) och en inte alltför allvarlig ton.

    Jag lovar dock att stänga av hjärnan under tiden, för att undvika ytterligare skadaor

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!