Vägen

Originaltitel: The Road
Regissör: John Hillcoat
Manus: Cormac McCarthy och Joe Penhall
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 22 januari 2010
Längd: 111 minuter

När jag läste Cormac McCarthys förlaga, boken The Road, var jag inte så imponerad. McCarthys sparsmakade gestaltning grep inte tag i mig och skapade inte den klaustrofobiska känsla som den borde ha skapat. Mina kamrater såg i den något jag inte såg och jag kan inte sticka under stol med att jag är ledsen för det. Temat är bra, historien intressant, men mycket saknades för att jag skulle uppskatta det. Förmodligen skulle den göra sig bättre som film. Nu hade jag ju tur trots allt, The Road blev snart film och Vägen hade, (tyvärr) en snarast obemärkt, biopremiär.

Jorden håller som bekant på att gå under och Vägen visar en möjlig framtid. Träden dör och djuren är försvunna, de flesta människorna har dött och de som är kvar äter det som finns tillgängligt – i allmänhet varandra. Mitt i det här befinner sig en man (Viggo Mortensen) och han son (Kodi Smit-McPhee) och de gör vad de kan för att överleva och ta sig till kusten där de intalat sig att räddning finns. Vägen är lång och kantad av saker som ingen bör uppleva, men likväl kämpar de på med en starkt lysande eller inombords som skingrar hopplösheten något.

Det hjälper dock inte särskilt långt för mig som betraktare. Den instängdhet och hopplöshet som aldrig infann sig i boken kommer så sakteliga krypande över mig. Jag vet ungefär som väntar, men kan trots det inte värja mig för obehaget. Samtidigt fascineras jag av att Vägen kan göra så med mig, och jag fascineras av hur oändligt välgjord den är. Miljöerna känns väldigt autentiska, ruiner och bilvrak, döende skogar och människors prylar utspridda i ett oöverkomligt kaos. Det bidrar naturligtvis till stämningen och känslan av att det här är allvar. På det sättet kan Vägen mycket väl vara en av de snyggaste filmerna som någonsin gjorts (vilket inte vill säga lite). Då och då kryddas det hela med tillbakablickar till tiden innan katastrofen och precis efter den, innan barnets mamma (Charlize Theron) försvann. Dessa ger en bakgrund, men jag är osäker på om de verkligen behövs. Det förstör åtminstone ingenting och blir ingen Hollywood-sentimentalitet, vilket hade varit katastrofalt.

Mycket av vikten ligger på Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee eftersom de till stora delen agerar själv och mot varandra. Lyckligtvis är båda mycket bra och kemin dem emellan är fantastisk. Viggo Mortensen kan ibland kännas lite stel, men här får han utrymme att visa att han kan annat. Men han överglänses helt av sin unge motspelare som gör ett snarast gudabenådat jobb. Guy Pearce och Robert Duvall gör små gästspel, men tack vare (eller på grund av?) grymma sminkörer är det nästan omöjligt att känna igen dem. Det var något vagt bekant med dem – kanske deras röster – men jag kunde inte med säkerhet säga vad det var och vilka de var. På ett sätt är det bra, men å andra sidan gillar jag Guy Pearce.

Vägen är allt som boken borde ha varit. Klaustrofobisk, trovärdig, ärlig. Det är ingen lätt historia och vill man må bra är det nog bäst att undvika filmen helt. Å andra sidan, det kan vara nyttigt ändå. Jag kan inte annat än säga att den här filmen förmodligen inte kan vara bättre än så här, och det är riktigt, riktigt bra.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

  1. Pingback: Lite gamla artiklar att läsa så länge

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!