The Beaver

the-beaver

Regi: Jodie Foster
91 minuter. 2011


This is a picture of Walter Black, a hopelessly depressed individual. Somewhere inside him is a man who fell in love. Who started a family. Who ran a successful company. That man has gone missing. No matter what he’s tried, and he’s tried everything, Walter can’t seem to bring him back. It’s as if he’s died, but hasn’t had the good sense to take his body with him. So mostly what he does is sleep.

Så inleds filmen om mannen som på avgrundens brant låter sig räddas (nåja) av en Cockney-talande bäverhanddocka. Trots all absurditet lyckas The Beaver illustrera ett sätt depression som sjukdom kan te sig, och innan jag fördjupar mig i det bör jag hantera elefanten i rummet:
     Mel Gibson (f. 1956) spelar huvudrollen och han har gång efter annan förtjänat hård kritik som inte främst rör hans yrkesroll. Min egen aversion stod till en början i vägen för filmen, men uppenbarligen såg jag den trots allt. Gibson gör huvudrollen bra, det är svårt att komma undan. Orkar man inte med honom har jag full förståelse för det, men kan man se förbi hans handlande utanför filmrollen i 90 minuter så är The Beaver en sevärd film och då finns det dessutom en poäng att läsa klart den här artikeln.
     Hur som helst. Jodie Fosters (f. 1962) återkomst till långfilmsregisserandet (efter 16 år) inleds precis så som en film med den grundläggande premissen bör: med mycket svart humor. Walter Black lämnar sin familj, efter mycket kamp har deras börda blivit förstår, och han försöker att ta sitt liv. Han misslyckas upprepade gånger innan han får ett slag i huvudet och börjar prata genom sin handdocka. Eller lever dockan ett eget liv? Gränsen är hårfin, men oavsett vilket, och trots inledande skepsis, tycks Walter leva upp och få rätsida på sitt liv. Depressionen tillhör det förflutna.
     Genom handdockan återfår han kontakten med sin fru, sitt ena barn och sina anställda på leksakstillverkaren han är chef över. Att vara i en depression kan tyckas abstrakt, även om känslorna är högst närvarande. I bävern görs sjukdomen konkret. Känslan av att vara utom kontroll blir så tydlig och de framsteg som till en början upplevs visar sig snart bära iväg åt ett helt fel håll. Samtidigt kan bävern vara den mask en del klarar av att bära över sjukdomen: initiativrik och social, en fasad för att hålla distansen till medmänniskorna. Här är det en handdocka, men i verkligheten blir det gärna mindre tydligt än så.
     Vid sidan om Walter står familjen maktlös. Äldste sonen kämpar så hårt för att inte vara lik sin pappa, men arvet är svårt att skaka av sig. Här blir det närmast fatalistiskt och frågan är främst i vilken utsträckning han ska gå i faderns fotspår. Som kontrast till handdockan och den gestaltning av depression som den ska vara, ställs Jennifer Lawrences (f. 1990) högpresterande rollfigur Norah. Hon anlitar sonen för att skriva ett examenstal hon inte för sitt liv lyckas få ordning på. Karaktären är blott en biroll, men står för de osynliga åkommorna. Hennes förflutna har inte lämnat henne, och trots att hon på alla sätt anses lyckad, är inte allt i sin ordning. Jämfört med Walters övertydliga symbolik är Norahs åkomma, inom filmens logik åtminstone, den mer sansade.
     Båda når en vändpunkt där känslorna går att hantera, men där den ena tillåter sig att få hjälp, tar den andra en mer drastisk vändpunkt och kanske finns där en sensmoral.
     Jodie Foster lyckas i The Beaver med konststycket att berätta om något större, trots att förutsättningen är såväl absurd som svårhanterad. Sömlöst pendlar hon mellan nattsvart humor och elektrisk stämning. Att hon sedan The Beaver regisserat både avsnitt i Orange is the New Black (2013-) och House of Cards (2013-) verkar mer än rimligt och jag hoppas att hon tar sig an kommande projekt med samma fina känsla för atmosfär som jag är så svag för.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!