Sven Lindqvist — Myten om Wu Tao-tzu

Sven Lindqvist
183 s. Månpocket, 2013 (1967)


Det är lämpligt att börja en text om Sven Lindqvists (f. 1932) märkliga blandbok — essä, resereportage, kritik, poesi, filosofiskt tankeexperiment — Myten om Wu Tao-tzu med att citera dess inledningsmening, den som beskriver själva myten:

Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag — det var under Tangdynastin på 800-talet — och betraktade en muralmålning som just hade blivit färdig. Plötsligt klappade han i händerna. Då öppnade sig portarna i målningen, han gick in i sitt verk, portarna stängdes åter och sedan dess har ingen sett honom.

Det finns för Lindqvist många grunder till att myten spelat så stor roll inte bara i tillkomsten av boken utan i hans liv. När barndomens naturliga förmåga att försvinna in i bilder försvunnit för honom blev den snarare en källa till frågor. Varför försvann Wu Tao-tzu? Hur gick det till? Vad lämnade han efter sig — vilket samhälle och vilka känslor? Bland den kinesiska konstnärens modernare fränder återfinns Hermann Hesse, Marcel Proust och Robert Musil vilka Lindqvist låter sig ledsagas av.
     Men Myten om Wu Tao-tzu är mer än en fråga om kulturens svar på desperation och meningslöshet, även om det då, 1967, lika väl som nu, är en känsla som fortplantar sig i samhällets grundvalar. De svar som vi tidigare nyttjat, som vi fortfarande försöker tillämpa, fungerar inte längre för med ekonomiska förklaringsmodeller för alla frågor går det inte att värja sig mot svar som borde ses som medmänskligt otänkbara.
     Och vi bedrar oss om det otänkbara ens anses onämnbart. Lindqvist mötte tidigt Jack London genom Avgrundens folk (1903), en text från East End i London när stadsdelen ansågs vara, mer eller mindre, helvetet på jorden. Svält och hemlöshet, ett ”kroniskt lidande som aldrig upphör” präglade området när Storbritannien i övrigt blomstrade. Londons beskrivning av dessa människor var obönhörlig, de ”belamrar en jord som vore bättre utan dem”, trots att många, för att inte säga de allra flesta, var där utan egen förskyllan.
     Lindqvist tar med sig Wu Tao-tzu och Avgrundens folk på resor i Asien och Sydamerika, som metod betraktat rör han sig åt andra hållet: ”inte nedstörtande i avgrunden utan uppåtstigande i konsten.” Men den värld han reser genom, många mil bort men tätt, tätt sammanknuten med vår del av den, är inte en som målar med hoppets och medmänsklighetens färger. När västvärldens livsstil gjort orättvisan permanent, när kapital skapar kapital utan detta avgrundens folk, var i världen den än må finns:

Tala om för mig vad som händer, när majorteten av mänskligheten blivit tekniskt överflödig.
     På en gång upprorisk av hunger och ekonomiskt betydelselös.
     Vad kommer då att hindra en ”slutgiltig lösning” av världsproblemet?

Den som söker sig till Myten om Wu Tao-tzu sökandes efter hopp göre sig icke besvär, för Lindqvist hyser inga sådana illusioner. Vissa delar av vår värld kräver så mycket medmänsklighet att den till slut tar slut och ”[m]an förlorar tron på den.” Men kanske finns här en väg ut ur galenskapen runt omkring oss, en väg bortom ekonomins logik, genom konsten, men då behöver vi förstå relationen mellan jaget — ditt och mitt och alla andras — och den värld vi befolkar:

Jag är en produkt av krafter utanför mig. Om människan skall förändras så måste dessa krafter förändras. Det finns inget jag utan värld.

Något rakt svar ges trots det inte, vilket är mycket av anledningen till att Myten om Wu Tao-tzu fångar mig så oerhört hårt. Det händer trots allt ibland, om än inte lika ofta som förr (skriver jag, och låter väldigt gammal), att en bok jag läser känns in i märgen, att man vet — instinktivt eller rationellt — att det jag precis läst är något jag kommer bära med mig länge, men så är det med den här boken. Jag blir förstummad, kanske kan jag smittas av pessimism, men vem gör inte det i dessa tider. Lindqvist skriver:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Frågan tycks förutsätta att den är möjlig med våld.
Jag tror inte det.

Kanske tror jag det inte heller, men Myten om Wu Tao-tzu ger mig paradoxalt nog bränsle att kämpa och hoppas.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!