Originaltitel: Fried green tomatoes
Regissör: Jon Avnet
Manus: Fannie Flagg och Carol Sobieski
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1991
Längd: 137 minuter
Stekta gröna tomater i mångt och mycket en film om kvinnlig styrka, både var för sig och tillsammans. Det kan låta präktigt, men det är långt ifrån sanningen, istället handlar det om en (egentligen två) varm historia med väldigt mycket hjärta.
På ett ålderdomshem råkar den missnöjda och självkritiska hemmafrun Evelyn Couch (Kathy Bates) stöta på den gamla Ninny Threadgoode (Jessica Tandy) som börjar berätta om Idgie Threadgoode (Mary Stuart Masterson) vars historia börjar någon gång i 1920-talets Alabama där hennes högt älskade bror (Chris O’Donnell) blir överkörd av tåget. Tillsammans med hans tilltänkta fru Ruth (Mary Louise Parker) försöker de komma över sorgen och blir till slut bästa vänner och startar Whistle Stop Café, men rasism och arga ex-makar (Ruths arga ex-make, närmare bestämt) gör livet knepigt för hela Whistle Stop, men berättelsen inspirerar Evelyn att göra något åt sina problem, 60 år senare.
Stekta gröna tomater är en film med många nyanser och det gör att det inte är helt lätt att förutspå hur saker ska gå eller avgöra vilken som är den rätta sinnesstämningen att se den med. Å ena sidan är det mycket gläjde, både i form av humor och i de lyckliga saker som händer runt, dels är det både nära till ilska och tårar i andra delar av filmen. Den bjuder till och med på surrealistiska kulinariska vändningar som fick mig att haja till första gången jag såg filmen. Jag tycker att ovissheten och de stora känslospannet gör filmen väldigt bra och på många sätt är detta smörgåsbord av känslor något nytt och svåröverträffat. Väldigt bra.
Men utan ett gediget jobb från skådespelarna hade den här filmen varit en pannkaka av oanade proportioner, för utan bra skådespel kan inga känslor förmedlas (åtminstone inte i den här typen av film, bör väl tilläggas). Samtliga tidigare nämnda skådespelare (och egentligen alla andra) är fantastiska i sitt agerande och de tillåter mycket personlighetsutveckling utan att det blir fånigt eller överspelat. Jag är mycket imponerad.
Stekta gröna tomater är väl förmodligen ingen film för alla, men jag tror att fler än väntat skulle ha stor behållning av den, just för att den är så pass bred i vad den innehåller (sannolikt kan det även vara en nackdel). Ge den en chans.