Skymningsmarker

Originaltitel: Dusklands
Författare: J.M. Coetzee
Översättare: Thomas Preis
Utgivningsår: 1974
Tryckår: 2004
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 180
Förlag: Brombergs
ISBN: 91-85251-10-0

Skymningsmarker är nobelpristagaren J.M. Coetzees debutroman från 1974. Jag har tidigare läst Den långsamme och Foe utan att gilla dem de minsta, men Skymningsmarker hade en potential som jag inte kunde motstå. Dock föll den, tyvärr, i samma fällor som de andra två och jag kan kallt konstatera att jag inte kommer bemöda mig med att läsa något mer av J.M. Coetzee mer. Det är inte värt frustrationen.

Skymningsmarker är delad i två delar. Den första handlar om Eugene Dawn som deltar i en rapport en förnamnslös Coetzee arbetar med gällande propaganda under Vietnamnkriget. Men herr Dawn mår inte bra, kidnappar sin son och flyr till ett motell där hans ynkliga liv når sin kulmen. Den andra handlar om en äldre släkting till författaren, en subjektiv beskrivning av hur en Jacobus Coetzee med hottentotternas hjälp utforskar södra Afrikas nordligare delar. En kamp mellan olika kulturer, mellan stolta egon och förväntningar.

Den första berättelsen känns mer eller mindre poänglös.

Den andra berättelsen har en del poänger. Kolonialism är ett tema J.M. Coetzee återkommer till emellanåt. Här är det väldigt tydligt och en sak han gör bra är att belysa de mentalitetsproblem som funnits. Han ger en till synes autentisk beskrivning av den vite mannens respektlösa härjningar i södra Afrika. Hur inställningen på något sätt färgar av sig på de infödda. De är gjorda för att vara slavar, upprepas gång på gång. Häri finns Coetzees styrka. Det är det här Coetzee borde koncentrera sig på.

Men en stor del av Coetzees fokus hamnar istället på någon tröttsam sexualitet som blir snarast löjeväckande. Helt ointressant, både inom bokens ramar och i allmänhet (åtminstone så det beskrivs av medelålders män…). Det i kombination med att Coetzees språk, eller kanske röst, snarast stöter bort mig gör att jag inte riktigt kan njuta av det han gör bra. Det känns som ett attitydproblem, en distans mellan mig och författaren som inte kan överbryggas genom min välvilja som läsare. Nej, jag känner mig varken delaktig eller inbjuden och jag tycker helt enkelt inte att det är läsvärt.

Det är synd, Coetzee har många idéer, många tankar som jag är intresserad av. Tyvärr blir det aldrig någon meningsfull dialog mellan mig och Coetzee. Han vill inte bjuda in mig och jag är, ärligt talat, inte sugen på att bli inbjuden längre. Det här var sannolikt det sista jag läste av J.M. Coetzee.

Relaterat

Kommentera