Originaltitel: Singin’ in the rain
Regissör: Stanley Donen och Gene Kelly
Manus: Betty Comden och Adolph Green
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1952
Längd: 103 minuter
Det här en av filmhistoriens största klassiker. En musikal med allt vad det innebär av sång och dans.
Kan det verkligen vara något att ha?
Året är 1927 och Don Lockwood (Gene Kelly) och Lina Lamont (Jean Hagen) har precis lanserat sin nya stora romantiska film. Lina misstar dock filmens känslor för verklighetens.
När ljudfilmen gör entré i filmhistorien behöver skådespelarna se över sina röster. Don visar sig ha den perfekta rösten för ljudfilm, trots sina egna tvivel, medan Lina Lamont inte lyckas få ordning på sin röst trots åtskilliga omgångar hos en talpedagog.
En aspirerande skådespelerska, Kathy Selden (Debbie Reynolds), får en chans i Don och Linas stora film, en musikal, och Don faller handlöst för Kathy.
Som sagt, det är mycket sång och dans i den här filmen. På tok för mycket, egentligen.
Jag brukar ha svårt för musikaler, då de inte sällan blir jättefåniga.
Singin’ in the rain lyckas dock hålla kvar mig och trollbinda mig. På ett oerhört charmigt sätt får Gene Kelly, Donald O’Connor, Debbie Reynolds och de andra Singin’ in the rain att bli inte bara en bra musikal utan också en störtskön kärlekskomedi.
Gene Kelly har även förmågan att få de töntigaste av dansnummer att framstå som tuffa och man känner igen stilen från ”tuffare” filmer som De tre musketörerna som Gene Kelly har spelat med i.
Singin’ in the rain förtjänar verkligen epitetet ”klassiker”. Alla borde ha sett den åtminstone en gång, om inte annat för den kulturella bildningen.