Originaltitel: Sin City
Regissör: Frank Miller, Robert Rodriguez och Quentin Tarantino
Manus: Frank Miller
Språk: Engelska
År: 2005
Det här är filmen som baseras på Frank Millers tecknade serie Sin City (vi snackar graphic novels nu, inte Tom & Jerry eller Simpsons). En underbar och noirig serie.
Det återstår att se om de lyckades göra en lika bra film.
Sin city är en laglös stad där poliserna är korrumperade, alla kan köpas för pengar eller stora mängder våld och där det inte nödvändigtvis är den starkaste, utan snarare den smartaste som överlever.
Mitt i denna kokande stad finns Marv (Mickey Rourke), en tuff men ful herre som just haft ”the night of his life” tillsammans med Goldie (Jaime King). När han vaknar upp ligger hon kall och död bredvid honom. Han bestämmer sig givetvis för att hämnas.
Mitt i denna kokande stad finns Dwight McCarthy (Clive Owen), en fotograf med nytt ansikte som träffat en servitris (Brittany Murphy) vars pojkvän (Benicio Del Toro) är en skitstövel.
Mitt i denna kokande stad finns John Hartigan (Bruce Willis), en godhjärtad polis med ett synnerligen utmärkade ärr i ansiktet som räddar en flicka (Makenzie Vega) från att bli våldtagen av senatorns son (Nick Stahl).
Mitt i denna kokande stad finns The Salesman (Josh Hartnett), en poetisk lönnmördare som… Tja… Bara är. Två gånger.
Okej, handlingen är idealisk för fyra olika serier. Däremot blir det bara rörigt när man blandar och ger i härlig blandning i en och samma film. Så som de gjorde här med andra ord.
Det här är nämligen ett berättarmässigt abyssmaliskt (ja, jag svenskifierar till och med engelska ord, så illa är det) fiasko. Det blir enkom rörigt.
Det faktum att herrarna regissörer helt uppenbart missat skillnaden på film och serier gör att jag måste klaga på något jag aldrig trodde att jag skulle behöva klaga på. Filmen är för lik förlagan. Ja, det är sant. Många bitar är direkt tagna ur seriealbumen, vilket visserligen kan ha viss igenkänningshäftighet, men mest blir tafatt.
Det hade inte gjort något ifall de hade försökt att göra en film av det.
…Fast… För att göra en vettig spelfilm behöver man skådespelare. Det har visserligen Sin City, många och välkända. Någonstans på vägen gav de dock alla direktivet att skippa allt vad känsla heter, alla utom Benicio Del Toro som gör en riktigt grym insats.
Var gick det snett?
För någonstans måste det gått horribelt fel då det inte finns en enda dialog där båda parterna har ett uns känsla.
Sin City lider väldigt mycket av något jag kallar Star Wars-syndromet. Det är många storfilmer som lider av det och det är när något har väldigt häftiga idéer, koncept och ibland till och med miljöer och karaktärer, men när det kommer till utförandet av filmen så faller det totalt. Skådespeleriet och regisserandet blir, milt uttryckt, gräsligt. Däremot är effekterna helballa i Sin City. Det är kladdigt och noirigt så det förslår. Det gjorde de riktigt bra.
Nej, nej, Sin City får noll poäng. För guds skull se den inte.
Men jag vet ju att ni inte kommer lyssna på mig och se den i vilket fall. Betala inte pengar för den då!