Sånger från andra våningen

Originaltitel: Sånger från andra våningen
Regissör: Roy Andersson
Manus: Roy Andersson
Språk: Svenska
Land: Sverige, Norge och Danmark
År: 2000
Längd: 98 minuter

Få har väl missat de hyllningskörer som prisat Roy Anderssons Sånger från andra våningen. Jag kan till stor del förstå resonemangen, även om jag inte håller med och tycker att – så vitt man klarar sig på en genomtitt – den är överskattad.

Någon egentlig handling finns inte, det är främst fragment ur många handlingar, många liv. I centrum finns Kalle (Lars Nordh) och hans två söner, deras liv och missöden. Även fragment från andras liv, på många sätt helt irrelevanta, vävs in i den surrealistiska blandningen som är Sånger från andra våningen.

Jag är kluven till filmen. På många sätt är den ett mästerverk. Jag är verkligen 110 % säker på att Roy Andersson vet precis vad han gjort, fått till den film som han velat och att tillvägagångssättet är imponerande. Många grepp är helt geniala och hans sinne för detaljer är oslagbart. Samtidigt är filmmakarexcentrismen något som gör det svårtillgängligt (det har säkerligen aldrig varit meningen att locka alla). Det är en dikt i filmformat, men det är en långsam och tråkig dikt. Hade den varit hälften så lång och gjord med samma fulländande teknik hade jag förmodligen gillat den ännu bättre.

Många saker är helt skruvade. Jag är inte den som bangar skruvat, men det känns som att man borde bjudit in Roy Andersson till visningen, bett honom förklara. Det är förmodligen kraftfull samhällskritik och stora delar är träffsäkra, men andra är helt oförståeliga.

Stämningen som förmedlas är lyckat ödesmättad och hjälplös. Det finns ingenstans man kan hålla sig fast, inget lyckligt slut att vänta på, och man blir som tittare väldigt utelämnad åt en tung sanning, en tung verklighet.

Skådespeleriet är ju inget vidare. Det är även det medvetet i och med att ett av Roy Anderssons signum är hans vilja att utnyttja okända ansikten. Jag tror inte valet är dåligt i sig, jag håller bara inte med om det. Visst är det skillnad på skådespelare och vanligt folk, men det känns inte amatörmässigt (det beror förstås helt på vilka skådespelare…).

Det absolut och fullständigt bästa med filmen är musiken. Den är välkomponerad och ligger som ett täcke över hela filmen. Härligt subtila toner som verkligen bidrar till stämningen i filmen.

Så mitt intryck av Sånger från andra våningen är tudelat. Som film betraktat – ett mästerverk. Men det är ett mästerverk som inte faller mig i smaken så som jag själv och många andra trott att den skulle göra. Det krävs tålamod att se den, och jag kan inte rekommendera den till någon som inte har en ängels tålamod.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

2 Comments

  1. Först älskade jag Roj Andersson, men efter att ha sett en del av hans filmer har jag börjat inse att han använder lite samma koncept i alla. Det är inte speciellt nyskapande eler kreativt. Det är en svaghet, även om det må vara lysande. Visst håller jag med dig om att det kan bli långdraget. Hans kortfilmer är ju att föredra.

  2. Jag vill ge honom ett par chanser till innan jag ger honom en stämpel, men jag misstänker att du har rätt. Konstfilm kan visserligen vara ballt, men då föredrar jag filmer som La Jetée eller Koyaanisqatsi framför Sånger från andra våningen.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!