Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Ju äldre man blir desto fortare går tiden. Det är förstås ingen objektiv sanning, men jag tror på det i alla fall. När jag fick frågan om hur gammal jag var svarade jag ”fyra, och sen fyller jag fem men det dröjer så jävla länge”. Då var ett år en fjärdedel av det jag redan levt. En ocean av tid. Idag fyller jag tjugofyra, ingen ålder på en häst, kan man tycka, men snart fyller jag tjugofem och det kommer inte dröja så jävla länge. En tjugofjärdedel av mitt liv, närmare bestämt.
     Jag lider inte av någon riktig åldersnoja. I våras var det rätt tungt, förvisso, och jag var bergsäker på att jag skulle dö ensam och bortglömd. Men allting går i perioder, det är hur man hanterar vågorna som är det viktiga. Jag tror att jag är rätt stabil av mig, inbillar mig att jag är stark och det finns stunder då jag är övertygad om att jag skulle klara vad som helst. Det är en rätt bra grund att stå på, oavsett vad som komma skall.
     Det här inlägget kommer egentligen inte handla om jag idag. Det är en berättelse som lämpar sig bättre för ett annat tillfälle. Nej, istället ska vi koncentrera mig på mitt artonåriga jag, en ganska osäker kille som hade ganska klart för sig var jag skulle vara när jag fyllde tjugofem (vilket innebär att jag, i teorin, fortfarande har ett år på mig, men jag tar det som det kommer och struntar i artonåriga Martin). Då var jag övertygad om att idag skulle jag ha tagit riktiga kliv in i vuxenvärlden. Det mesta skulle vara klart och om jag inte redan hade barn så skulle det åtminstone vara på väg. Jag skulle vara utbildad och ha ett jobb, bo på ett schysst ställe där jag kunde ta hand om min familj och mig själv. En idyll en bit in i framtiden, alltså. Jag är inte där, på gott och ont. Att ha allting klart för sig kan leda till besvikelser och hade jag varit mer pessimistiskt lagd hade jag förmodligen givit upp. Idag vet jag att man måste anpassa sig, vara flexibel och öppen. Självklarheter, kanske, men likväl en läxa man måste lära sig på egen hand. Som så många andra.
     Min artonårsdag inföll även den på midsommarafton. Det var en regning dag och jag hade bestämt med mina kompisar att vi skulle gå ut och ta en öl eftersom jag helt plötsligt, över en natt, blivit myndig. Det innebar att jag spenderade större delen av dagen i lägenheten mitt i Norrköping. Någon tid hade inte sagts och jag väntade och väntade och väntade och väntade. Klockan kröp sakta fram, sju, åtta, var är de någonstans? Nio, tio, jag kanske borde gjort någonting annat? Jag kände mig riktigt deppig och hade jag varit förväntansfull så var det som bortblåst. Och regnet föll fortfarande, om än lättare än tidigare. Vid kvart över tio dök mina vänner upp, jag minns inte varför de var så sena, men de hade säkert någon bra anledning och vem var jag att klaga? Vi spankulerade bort till Cromwell, en pub två kvarter bort, jag blev bjuden på en drink och klockan elva stängde de, för pubarna har inte öppet särskilt länge på midsommarafton, fick jag bittert erfara. Det var min artonårsdag och det skulle dröja en artondel av mitt liv till nästa födelsedag. Det kändes jävligt länge, men inte lika lång som den kvällen.
     Mitt artonåriga jag var en ganska sorglig gestalt, inte utan många positiva sidor, det medges. Framförallt var han ett nödvändigt steg på vägen till idag, till den jag är idag. Hade jag inte haft mina drömmar, hade jag inte haft en – utan att överdriva – rätt sugig artonårsdag så hade jag kanske inte lärt mig det jag behövt för att vara en rätt glad prick och överlag en bättre människa (vill jag tro) idag.

Med det sagt: glad midsommar och låt tiden gå och njut av det även om det ibland känns som att den bara rinner iväg, ibland som att den fastnat i sirap. Vi kommer inte undan det och tur är väl det, för tänk vad mycket vi skulle missa annars.

2 Comments

  1. Jag har redan sagt grattis en gång och jag tänker inte säga att jag älskar dig heller! Däremot tänkte jag kommentera resten lite mer. Jag håller med om att tiden går fortare och fortare, men jag fokuserar själv mer på det du säger i slutet, att det är lätt hänt att det bara rinner iväg. Allt förgås, allt är flyktigt, och så vidare. Men så är det ju med livet och det har det alltid varit, även om vi kanske inte förstod det när vi var yngre (och kanske inte riktigt förstår det nu heller).

    Hittills har det fungerat bra för mig att försöka göra det bästa av situationen och fokusera på att leva sitt live på ett sätt man är nöjd med. Jag tror för starkt fokus på framtiden och/eller det förgångna mest är dåligt. Alan Watts har sagt det här (i alla fall det om framtiden) ganska bra och någon har gjort en liten fånig animering till det här: http://www.youtube.com/watch?v=ERbvKrH-GC4&eurl=http%3A%2F%2Fwww.grahamazon.com%2F

Kommentera