Precis som alla andra dagar

Den här novellen skickade jag in till en novelltävling med temat ”Upptäckten”. Den vann inte, och förtjänade nog inte att göra det heller.

Anna visste inte alls hur hon skulle reagera när hon upptäckte den. Det var ingen ovanlig upptäckt, ändå blev hon orolig.
     Orolig och tom, på samma gång.
     Dagen hade börjat precis som alla andra dagar. Hennes väckarklocka hade ringt som vanligt och när hon kom ner i köket stod hennes sambo där och förberedde frukosten precis som vanligt. De hade suttit tillsammans och hon hade läst tidningen under tystnaden som alltid var tjock som gröt tills dess att den spätts ut med morgonkaffet.
     God morgon, hade hennes sambo till slut vågat säga och hen möttes av det där leendet som hen längtade efter varje morgon. Leendet som skvallrade om att allt var bra.
     På vägen till jobbet brukade Anna roa sig med att försöka gissa vad som låg bakom alla bekymrade rynkor i tunnelbaneåkarnas pannor. Att det var morgon och att allas morgnar inte var lika bra som hennes var inte en godtagbar förklaring. Nej, varje min krävde en alldeles egen orsak som Anna fantiserade ihop:
     Pappan vars dotter vägrade sätta på sig sina kängor.
     Tonåringen som förberedde sig på att bekänna sina känslor inför sin klasskamrat.
     Den gamla kvinnan som var på väg för att ta farväl av sin borttynande hjärtevän.
     Trapporna upp till hennes arbete var hala; det var aldrig någon som brydde sig om att sanda dem vintertid. Hon halkade nästan, men medan livet passerade revy lyckades hon få tag i räcket och höll sig på benen. Någon förbipasserande frågade hur det hade gått och hon svarade jo, tack, bra, tänk att ingen sandar de förbaskade trapporna. En enkel nick bekräftade att de var meningsfränder i den frågan.
     Anna hängde av sig, såg sig i spegeln och satte på sig sitt mest affärsmässiga leende. Det falnade dock när datorn påminde henne om de hundratals mail som behövde besvaras, helst omedelbart. Inget av dem förberedde henne på den upptäckt hon bara var timmar ifrån att göra. Tvärtom, de inte alltför välförfattade elektroniska orden var påtagliga, hon visste precis vad som skulle göras och hon gjorde det bra. Det var därför Anna bara några månader tidigare hade fått en befordran som hon och hennes sambo hade firat med champagne. Riktig champagne, inte bara mousserande vin.
     Med bestämdhet började hon beta av dem, ett efter ett, till dess att hon unnade sig en paus. Först hämtade hon kaffe och sedan loggade hon in på Facebook. Hon visste att det inte var så populärt bland cheferna, men hon visste också att hon var en av de få som inte var inloggade jämt.
     Någon svor över sin förkylning, någon annan över sitt jobb och ytterligare någon över sina barn. Harmonin hon kände var tydligen inget som smittat av sig till hennes sociala nätverk. Krya på dig, upp med hakan och innan du vet ordet av har de vuxit upp och flyttat hemifrån, kommenterade hon i hopp om att sprida lite glädje eller tröst och dela med sig av sitt goda humör.
     Hon visste inte om hon föredrog de som bara var glada, välpolerade och perfekta eller de som vände ut och in på sig själva och delade med sig av allt i terapeutiskt syfte. Inget av det tycktes fånga allt det som är att vara människa. Förvånad och glad över den filosofiska insikten återgick hon till att besvara mail.
     Fram till lunchen hann hon svara på hälften av dem och andra hälften var reklam för kontorsmöbler, defibrillatorer och potensmedel av diverse slag och kunde med fördel tas bort utan att inspekteras närmare.
     I matrummet var det kö till mikrovågsugnarna, som vanligt. Vissa av Annas arbetskamrater såg till att gå tidigare för att komma först, misstänkte hon, men det gjorde inget. Hon brukade sällan känna hunger och några minuter till eller från spelade inte så stor roll.
     Hungerbristen hade hennes förra partner orsakat i sitt eviga tjat om Annas vikt och klädstorlek. Då hade hon känt äckel över sig själv och maten. Nu var det bra, allt hon förlorat på vägen var hungern. Hennes nuvarande sambo gjorde dock sitt bästa för att återställa hennes matlust. I dagens matlåda var en pastasås på med paprika, purjolök och champinjoner som stekts i smör till dess att vätskan ångat bort, därefter hade crème fraiche, chilisås och kräftspad tillsats och kokats ihop. Slutligen hade kräftstjärtar och dill lagts i och några minuter senare hällts över rykande varm bandspaghetti.
     Hon värmde den och slog sig ned vid sina kontorsgrannar, precis som alla andra arbetsdagar. Hörde ni om Yvonnes man? frågade någon och de andra skakade på huvudet. Han har prostatacancer, och först då såg hon att Yvonne inte var här den här dagen. Det är visst sjuttio procent som överlever, sa någon hoppfullt och någon annan föreslog att de borde skicka en blomma. De var överens om att det var en bra idé och Anna åtog sig att beställa och lämna över den.
     Lunchrasten tog slut för fort, precis som alla andra arbetsdagar, och alla återvände till sina kontor. Eftertänksamheten lämnade ett spår i korridoren, som en slöja solen bara nästan kunde bryta igenom. Ingen kunde sätta fingret på vad som hänt, men alla kände en skillnad mot tidigare.
     Anna skickade ett sms till sin sambo, tackade för maten så som hon brukade och hen svarade tack själv, precis som vanligt. Hon log och gav sig i kast med sitt arbete igen. Telefonen ringde och i andra änden var någon upprörd. Det var inget ovanligt att folk skrek åt henne, men intensiteten i mannens röst och självklarheten med vilken han tog sig friheten att förklara att han önskar att hon vore död fick något att brista hos henne. Hon la på, trots att det var emot företagets policy att vara den som avslutade samtalen.
     Tårarna strömmade ner för kinderna och hon bestämde att det var okej att gå lite tidigare just den här dagen. Med sänkt blick hastade hon genom korridoren mot utgången och ut på den hala trappan. Den friska luften fyllde hennes lungor och med ens kändes det bättre. Vintersolen värmde ansiktet som nyss varit fuktigt av tårarna och hon vände stegen mot blomsteraffären.
     En varm och rund, svarade hon när expediten frågade vilken typ av bukett det fick lov att vara. Hon trodde det skulle passa, värma Yvonne och hennes man när det blåser kallt. Medan expediten skötte sitt granskade hon de många olika korten som fanns att välja på. Hon fastnade för en glad och tecknad nalle i en sjukhussäng med texten Get well soon! skrivet över huvudet. Det var kanske mer något man gav till någon som råkat ut för ett benbrott, men Anna log när hon såg den och förhoppningsvis skulle även Yvonne och hennes make le. Hon betalade för buketten och kortet och gav sig iväg för att lämna det själv, trots att blomsterhandlaren erbjudit att skicka det med bud.
     Dörrklockan lät dov. Den tycktes ha anpassat sig efter stämningen i hushållet och det dröjde länge innan Yvonne öppnade. Hon var blek och uttryckslös som om hon just sett döden passera genom rummet, och kanske var det precis det hon gjort. Hon tog emot buketten och tackade så mycket och bad Anna hälsa till arbetskamraterna. Vi vill helst vara ifred, sa Yvonne, och Anna lämnade dem utan att ha hunnit växla särskilt många ord.
     Väl hemma igen stod huset tomt, precis som efter alla andra arbetsdagar. Hennes sambo skulle inte komma hem än på några timmar. Hen började jobba tidigare än Anna och slutade senare. Det var långa dagar, men hen var ändå alltid på bra humör.
     Anna frös, trots att värmen stod på för fullt i huset. En varm dusch var bästa medicinen, tänkte hon och började klä av sig. Hon klev i badkaret och drog för draperiet samtidigt som hon vred på vattnet. Det dröjde någon minut innan temperaturen var riktigt behaglig, men hon nöjde sig inte där utan petade till trettioåttagradersspärren och det ångande vattnet sköljde över henne. Hon stod bara där och lät sig omfamnas av värmen. Hon kramade om sig, längtade efter sin sambo som alltid fick henne på bättre tankar.
     Kramen kändes inte riktigt som hon hade tänkt den. Något låg i vägen.
     Hon stängde av vattnet och lade händerna på magen. Försiktigt lät hon ena handen höjas över kroppen, mot brösten. Hon klämde försiktigt, undersökande, på ena bröstet, så som hon fått lära sig att man skulle. Inget märkligt. Hon kände hur hon blev tjock i halsen när hon flyttade över handen till andra bröstet.
     Där var den. Klumpen hon hade befarat. Hon visste inte alls hur hon skulle reagera när hon upptäckte den. Hon klämde försiktigt och klämde igen, för att försäkra sig om att hon hade känt rätt.
     Anna ville så förtvivlat gärna att hennes sambo skulle vara där. Hen fick henne alltid på bra humör.
     Hon satte sig ner i badkaret och funderade på vad hon skulle skriva på Facebook, vad hennes arbetskamrater skulle säga och vilken sorts bukett de skulle ge till henne. Hennes hjärna gick på högvarv som för att hinna hantera alla tankar och känslor innan det var för sent.
     Hon svepte en handduk om sig och satt kvar i badkaret till hennes sambo kom hem. Hen hade inte behövt fråga, hen visste redan vad som hade hänt. Hen tog sin hand och lade den mot hennes bröst och sade att så länge hjärtat pumpade där inne så gick det att vinna.
     Hen fick henne på bättre humör, även om det här inte var en dag som alla andra dagar.

Kommentera