Phineas and Ferb. Säsong 1

Originaltitel: Phineas and Ferb. Säsong 1
Regissör: Zac Moncrief, Dan Povenmire, Robert Hughes, Jeff ”Swampy” Marsh och Jay Lender
Manus: Dan Povenmire, Jeff ”Swampy” Marsh, Martin Olson, Bobby Gaylor och Jon Colton Barry med många, många fler
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: Har varit ena halvan av Disneydags på SVT
Längd: 47 avsnitt, 11 minuter styck (förutom ett par som är 22 minuter)

Phineas and Ferb är en mycket hyllad TV-serie från Disney om plastbröderna Phineas och Ferb som under sitt sommarlov ständigt hittar på nya saker att göra, till deras storasyster Candace stora förtret. Det är nämligen inga småsaker bröderna tar sig för, tvärtom, om man ska vara ärlig. Ena dagen bygger de en enorm berg-och-dal-bana, nästa anlägger de en badstrand i trädgården och en tredje bygger de ett spökhus för att deras vän Isabella fått hicka. Samtidigt åker deras husdjursnäbbdjur Perry ut på uppdrag eftersom han är en hemlig agent med det stående uppdraget att stoppa den onde doktor Heinz Doofenshmirtz som dag efter dag kläcker nya planer för att förgöra saker han inte gillar, vilket är rätt mycket.

Avsnitten följer i stort sett alltid samma mönster. Bröderna kommer på vad det ska göra, börjar med sin plan, undrar var Perry tagit vägen. Candace försöker att tjalla om deras upptåg för deras mamma, men i sista stund försvinner det som bröderna gjort (tack vare Doofenshmirtz ondskefulla maskiner som aldrig används till det de ska användas till) och mamman konstaterar att Candace är en jobbig tonåring med livlig fantasi. Att man känner igen sig i mönstret är inte nödvändigtvis en dålig sak. Mönstret är istället så inarbetat att skaparna (som tidigare legat bakom Spongebob Squarepants och Rocko’s modern life, två serier som jag lyckligtvis inte ser något släktskap till i Phineas and Ferb) ibland gör en grej av att bryta mot det, vilket förstås är mycket roligt.

Karaktärerna är alla väldigt genomarbetade. Alla har en bakgrundshistoria, mål, viljor och önskningar och ju mer man ser serien desto mer lär man känna karaktärerna. Det är ett imponerande arbete som har lagts ner på serien som kanske främst är för barn mellan 5 och 12 år. Å andra sidan tror jag att det är skitsnack. Mycket av seriens humor är tydligt riktad till en vuxen publik och är i många fall mycket skarpare än vad den för barnen är. Sannolikt är det därför jag har blivit snarast förälskad i serien. Därför och för att jag, som ni som följer min blogg kanske märkt, verkligen uppskattar lekfullhet och fantasirikedom och det är två ingredienser den här serien har i överflöd. Jag blir smått lyrisk bara jag tänker på det.

En annan aspekt, som kanske inte är avgörande men som definitivt bidrar till Phineas and Ferbs storhet, är att det i varje avsnitt är med ett sång- och musiknummer. Till skillnad från vanliga Disneyfilmer är det inte nödvändigtvis musikallåtar utan varje melodi är anpassad till sitt avsnitt. Och låtarna är bra. Riktigt, riktigt bra (för er med Spotify rekommenderar jag den här spellistan med soundtracket till Phineas and Ferb).

Jag ser egentligen ingen anledning till att någon skulle ogilla Phineas and Ferb men för säkerhets skull kan man ju kolla upp det på YouTube eller kolla på SVTs Disneydags på lördag kväll eller söndag morgon. Då är det visserligen på svenska, men serien fungerar oväntat bra (dock ej perfekt) även i översättning. Klockren femma.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

  1. Huh. Coolt, jag har sneglat på den här när något småsyskon sett på den, men inte stannat i vardagsrummet nog länge för att faktiskt uppfatta vad den handlade om. Det är något med barnprogram nuförtiden, speciellt nickelodeons och cartoon networks (fast den här visst var disneys), som gör att de verkligen är vidrigt tecknade. Jag tror jag avfärdade den som ’ännu något av nickelodeons dumheter’, men det är kul att höra att den kan vara bra trots att den är så ful (mestadels är det väl huvudpersonens triangelformade huvud som fått mig att snegla skeptiskt). Jag får kanske kolla upp den på youtube då, den humor du beskriver låter inte helt fel.

    Annars har den där förfulningen som skett gjort att jag emigrerat i mitt barnprogramstittande från SVT till Jetix (som jag iochförsig inte har längre eftersom jag inte bor hemma, men ändå). Säga vad man vill om Martin Mystik och dess kassa manusförfattningn, men den är åtminstone inte -riktigt- ful.
    (vi har redan etablerat att jag är rätt ytlig)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!