Panic Room

Originaltitel: Panic Room
Regissör: David Fincher
Manus: David Koepp
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 12 april 2002
Längd: 112 minuter

David Fincher har genom åren skapat sig en profil som gör att för varje ny film han gör höjs förväntningarna på honom ett litet steg. För varje ny film jag ser höjs mina förväntningar också, och därför är det kanske orättvist att recensera Panic Room i skuggan av Finchers andra mästerverk (om så bara de i samma genre). Tyvärr är det ofrånkomligt, för även om Panic Room och Se7en skiljer sig på många sätt så sitter man snart där och tänker ”det är bra, men inte lika bra som i Se7en”. Vad det säger om mitt slutgiltiga betyg är en fråga som jag inte kan besvara, men jag hoppas kunna förklara vad jag tycker ändå.

Meg Altman (Jodie Foster) och hennes dotter Sarah (Kristen Stewart) flyttar in i ett stort hus i vilket förra ägaren installerat ett så kallat ”panic room”, ett rum vars syfte är att husets ägare vid fara ska kunna stänga in sig och därifrån kunna larma polis utan risk för att inbrottstjuvarna ska komma åt henne. Första natten i huset kommer förstås inkräktarna och Meg och Sarah lyckas till slut stänga in sig i rummet. Tyvärr råkar det som tjuvarna är ute efter finnas i rummet. Det blir en viljornas kamp som ingen kan vinna.

Handlingen är inte i klass med Finchers andra filmer och intrigen är ganska intressant, om än inte uppseendeväckande på något sätt. Jag slås framförallt av två saker: dels det intressanta i ett upplägg där antagonisterna inte kan komma åt varandra, dels av att mycket av filmens styrka ligger i skurkarnas personlighet. Det förstnämnda blir spännande eftersom de båda sidorna definitivt påverkar varandra, om än bara indirekt. Dessutom kan de, eftersom de är flera på varje sida byta plats för att få till intrikata lägen för byteshandel. Ballt!

Skurkarna (bra spelade av Jared Leto, Forest Whitaker och Dwight Yoakam) är egentligen rätt korkade och inkompetenta. Det gör att det hela blir något mer mänskligt och att samspelet mellan dem bidrar lika mycket till stämningen som samspelet mellan Meg och skurkarna. Till mångt och mycket är det just skurkarna som är filmens stora behållning, jag tappar nämligen inte intresset för dem och jag kan, trots den osannolika situationen, känna viss sympati för dem.

Panic Room får en stark trea för att den trots långt ifrån perfekt upplägg lyckas fängsla och intressera mig. Mycket är tack vare skådespelarna och Finchers skicklighet på att alltid kunna ruska om utvecklingen så att det ramlar ut i en ny spännande situation.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!