Trion från Belleville

Posted on

Originaltitel: Les Triplettes de Belleville
Regissör: Sylvain Chomet
Manus: Sylvain Chomet
Språk: Franska och portugisiska
Land: Frankrike, Belgien, Kanada och Storbritannien
År: 2003
Längd: 80 minuter

En mormor tränar för fullt med sitt barnbarn för att denne ska bli den bästa cyklisten i världen och vinna Tour de France, men under loppet så kidnappas barnbarnet tillsammans med några andra cyklister. Gumman ger sig ut för att leta rätt på hennes lille cyklist och resan tar henne till Belleville där hon möter den berömda Belleville-trion, en grupp sångerskor från Fred Astaires tid, som bestämmer sig för att hjälpa henne finna sitt förlorade barnbarn.

Historien är fantastisk! Den berättas nästan helt utan ord men den förs ändå fram som ett rinnande vatten. Här gör regissören och manusförfattaren Sylvain Chomet ett skolexempel på hur berättande ska göras. Med det inte sagt att det är en mysig och trevlig historia. Tvärtom är den bisarr och lite störande. Man vet inte om man ska njuta eller rysa av obehag. Och eftersom jag satt kvar genom hela och gillade den så måste ju den balansen vara mästerligt avvägd. Det är dessutom rätt bra satir.

Teckningsstilen är väldigt speciell, både på ett bra och på ett dåligt sätt. Människor är avbildade på ett hemskt sätt. Karikatyriskt bortom rimliga gränser och det tar bort lite av fokuset från det i utseendet som är fantastiskt: allt annat! Allt utom människorna är helt underbart illustrerat och jag myser varje sekund jag tänker på landskapsbilderna. Jag skulle ge min vänstra hand för att kunna rita sådana landskap.

Musiken är även den rätt mysig. Den är ju ganska central i och med att den handlar om trion från Belleville som var omåttligt populära när de var unga. Filmen hade inte gjort sig särskilt väl utan den musik som bjuds på.

Trion från Belleville är definitivt inte en film för alla. I värsta fall kanske man måste vara en pretentiös snobb för att uppskatta den till fullo, men det kan jag leva med eftersom jag är just det. Den är välillustrerad och suveränt berättad. Gör ett försök är ni snälla.

Thir13en Ghosts

Posted on

Originaltitel: Thir13en Ghosts
Regissör: Steve Beck
Manus: Robb White, Neal Marshall Stevens och Richard D’Ovidio
Språk: Engelska
Land: USA och Kanada
År: 2001
Längd: 91 minuter

Thir13en Ghosts är en nyversion av filmen 13 Ghosts från 1960. Tyvärr har jag inte sett originalet (än) men det hindrar mig förstås inte från att ha en åsikt om uppföljaren.

En familj får ärva sin döda släktings fantastiska och märkliga hus. Vad de inte vet är att spöken fångats och släppts in och att huset egentligen är en maskin för att se in i framtiden. När advokaten försöker fly med en stor summa pengar råkar han låsa ytterdörren och starta den tidsinställda mekanismen som släpper ut spökena i huset, endast styrda av de latinska fraserna som är inristade på glasväggarna.

Historien, så som den är presenterad här, är inte alls särskilt bra. Det känns aldrig riktigt troligt och de flesta tvisterna är ganska uppenbara. Det tråkiga är att Thir13en Ghosts har potential att vara jättebra, men det sjabblas bort på grund av att någon inte vågar ta ut svängarna med historien. Idén med maskinen, spökena i sig och framförallt huset är oerhört ballt och inspirerande. Rent visuellt är det här bland de häftigare filmerna jag sett, men tyvärr räcker det inte särskilt långt.

Två av skådespelarna är bra. Det är inte särskilt bra att det är så få, men de enda som är värda att nämna för sina goda insatser är Matthew Lillard och Rah Digga. Problemet är mest att de andra är överspelade och har rätt otacksamma roller. Jag antar att det är svårt att göra något bra av dåliga roller…

Thir13en Ghosts kan vara värd att se för det visuella – den är sjukt snygg – men har man några andra förhoppningar kommer man bli riktigt besviken. Ett försök som kunde gjorts mycket bättre.

Om fakta som blir fiktion i populärkultur

Posted on

Det sägs att verkligheten överträffar dikten ibland. Ofta används det som ett argument för att göra en bok eller en film av en verklig händelse eller någon persons liv. Det är ganska sällan jag håller med och håller jag med är det inte för att verkligheten överträffar dikten utan för att verkligheten råkar vara en himla bra dikt.

Jag har inte mycket till övers för verkligheten. Det låter dumromantiskt, men så är det. Jag tycker det är intressantare med gränsdragningen mellan fakta och fiktion och leken med blandningen av de tu. Förmodligen är det därför jag inte blir särskilt imponerad över att något är baserat på en verklig händelse. Verkligheten fungerar inte särskilt bra på film eller i en bok utan det krävs – nej, jag kräver! – att berättelsen ska förfinas så att det är anpassat efter den nya formen (oavsett om det är bok eller film) snarare än sträva efter att återge verkligheten så bra som möjligt. Jag lever i verkligheten varje dag och den är mycket bättre på att vara sig än vad en film någonsin blir.

För att ta ett exempel: Citronträd och motorolja bygger på den sanna historien om mekanikern Burt Munro (förträffligt spelad av Anthony Hopkins) som bygger världens snabbast motorcykel. Berättelsen är intressant och det hade den varit oavsett om den varit baserad på en verklig historia eller ej. Filmens enda (!) fel är att historien inte riktigt är anpassad till filmmediet. I det fallet hade en mycket bra film kunnat bli fenomenal om bara lite energi lagts på att förfina berättelsen snarare än att förfina verkligheten.

Ett annat exempel: Populärmusik från Vittula sägs ju vara en självbiografisk historia om hur asfalten kom till Pajala (bland annat). Det fantastiska är ju inte att den är sann utan på sättet den häftiga historian berättas. Jag tvivlar på att den magiska realismen bor i Pajala men nog bor den i boken alltid. Här har Mikael Niemi använt sin uppväxt för att inspirera sig, inte för att leda sig. Det är en väldigt viktig skillnad.

Nu får ni förstås inte missförstå mig, jag har inget principiellt mot att verkliga händelser blir filmer eller böcker, tvärtom tror jag att det är bra för annars skulle det nog bli betydligt färre filmer gjorda och böcker skrivna. Det jag vänder mig emot är att det skulle vara ett argument för att någonting blir bättre än vad det är. Jag är säker på att exempelvis Schindler’s list hade varit en fantastisk film även om andra världskriget aldrig ägt rum*, för oavsett vilket är det en fantastisk historia.

* Få inte för er att jag inte tror att andra världskriget ägt rum eller något annat dumt – det är jag säkert på att det gjort. Det enda jag säger är att dikt och verklighet inte är samma sak och därför är bra på olika saker. Det är med andra ord inget politiskt uttalande.