Om att göra topplistor

På min 101-lista hade jag tre punkter som handlade om att rangordna musik, böcker och filmer i någon form av topplista för respektive kulturform. De tre punkterna är sedan en tid tillbaka avklarade men jag hade för avsikt att göra tre nya listor när jag kände att de behövde uppdateras. Så kommer det inte att bli.

Jag erkänner villigt att jag tyckte att det var nyttigt att göra topplistorna. Det gav mig en övning i att värdera saker inbördes, något som kanske kan vara nyttigt, och framförallt var det ett experiment för att se om det överhuvudtaget gick att göra en sådan rangordning. Mitt svar på det är ”ja, det tycker jag definitivt”.

Varför kommer jag inte göra några nya listor?

Det är ganska enkelt. Listorna förändras ideligen. Inte för att jag egentligen ändrar omdöme om en enskild film eller ändrar mig angående rangordningen. På musiklistan är jag i princip övertygad om att stora delar skulle vara mer eller mindre oförändrade. Istället är det så att i och med att jag konsumerar så otroligt mycket av varje kulturform innebär det att listorna ständigt behöver fyllas på med nya filmer, nya låtar och nya böcker. Det håller inte riktigt. Hade jag läste en ny bok, sett en ny film och hört en ny låt varje år hade det kanske fungerat (men tänk vad lite jag skulle ha att skriva här då…) men inte som det är nu.

Om nu listorna förändras så förändras även sättet man ska läsa listorna på något. Man kanske inte ska se det som någon Harold Bloomsk kanon, men det är uppriktiga och välmenande tips på filmer, böcker och låtar som man måste uppleva. ”Hang the code, and hang the rules. They’re more like guidelines anyway.”

Lilja 4-ever

Originaltitel: Lilja 4-ever
Regissör: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Språk: Ryska, svenska och engelska
Land: Sverige och Danmark
År: 2002
Längd: 109 minuter

Lilja (Oksana Akinshina) är 16 år och bor i Estland. När mamman lämnar landet lämnas Lilja kvar tillsammans med sin bästa vän Volodja (Artyom Bogucharsky). Varje dag längtar hon bort och när hon får chansen att följa med Andrei till Sverige tar hon chansen. Hon hamnar i ett nytt helvete.

Människohandel är hemskt och det måste diskuteras, och kanske är Lilja 4-ever ett bra underlag för diskussionen. Däremot är Lilja 4-ever som film betraktad väldigt svag. Handlingen är, hur trovärdig och ”sann” den än må vara, tråkig, ointressant och inte särskilt inbjudande. Jag mår inte särskilt dåligt av att se filmen, jag känner mig mest likgiltig (och jag är inte särskilt kallhjärtad i vanliga fall).

Oksana Akinshina är väldigt duktig i sin roll, detsamma gäller de andra framträdande rollerna. Det är, så vitt jag kan bedöma, inga prominenta skådespelare överhuvudtaget. Både en fördel och en nackdel kan man tycka.

Lilja 4-ever är filmad med en skakig och närvarande kamera som ska få publiken att känna sig delaktig, något som blivit lite av Lukas Moodyssons trademark. Det funkar ibland men går det nästan till överdrift som här så blir det bara tröttsamt. Han borde ha råd att skaffa ett stativ vid det här laget…

Nej, Lilja 4-ever varken berör eller gör mig intresserad att göra något åt människohandelsproblemet. Kanske förstår jag mig inte på Lukas Moodyssons stil, det är en möjlighet, men känner ändå inte att jag kan rekommendera någon att se den här rullen.

Crash

Originaltitel: Crash
Regissör: Paul Haggis
Manus: Paul Haggis och Robert Moresco
Språk: Engelska, spanska, persiska, mandarin och koreanska
Land: USA och Tyskland
År: 2004
Längd: 112 minuter

Crash och börjar mycket lämpligt med en krasch, men titeln syftar snarare på de motsättningar som finns mellan olika etniciteter i Los Angeles. Det är en bra titel på filmen som vann tre Oscars varav en för bästa film.

Handlingen är egentligen flera handlingar där vi får följa olika öden, personer vars liv präglas av deras etnicitet. En polis som under en kroppsvisitering förgriper sig på en afroamerikansk (säger man så nu för tiden?) kvinna, en latinamerikansk låssmed, en persisk invandrare som köper en pistol för att kunna skydda sin familj och sin affär och ett par historier till. Alla vävs ihop på ett intressant sätt.

Jag gillar filmer som är uppbyggda av flera ihoptvinnade historier som tillsammans blir en helhet (en märklig parallell kan dras till Love actually som egentligen är en helt annorlunda film). I Crash görs det dessutom utomordentligt bra och svåra frågor problematiseras exemplariskt. Rasmotsättningar eller medmänsklighet är förmodligen den största frågan.

Många roller ger många framträdande skådespelare. De flesta gör sitt jobb alldeles utmärkt och en särskild eloge bör Matt Dillon, Michael Peña, Terrence Howard, Ryan Phillippe och Larenz Tate ha. Egentligen är det fånigt att rabbla skådespelarnamn när alla gör ett sådant fantastiskt jobb och bidrar till helheten.

Crash är en i raden av mycket bra filmer som förutom att vara just det, även skulle fungera som diskussionsunderlag i skolan. Den belyser och problematiseringar motsättningar som inte skulle behöva finnas och den gör det riktigt bra.